Mejla

Karin Pettersson

Ministerns uppgift är att skaka fram miljarderna

Kulturpolitiken måste bli mer offensiv – debatten nu är både dum och feltänkt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Stina Oscarsons intervju med kulturminister Jeanette Gustafsdotter orsakade kramkalas på landets ledar- och kultursidor.
Stina Oscarsons intervju med kulturminister Jeanette Gustafsdotter orsakade kramkalas på landets ledar- och kultursidor.

KULTUR

Nej, den viktigaste nyheten om kulturpolitik den senaste veckan var inte Stina Oscarsons intervju med kulturministern. Det var en blänkare i Dagens Nyheter om att Danmarks socialdemokratiska regering planerar att införa en specialskatt för Netflix, HBO och andra strömningsjättar. Pengarna som kommer in, det handlar om hundratals miljoner, ska gå till dansk tv- och filmproduktion. I förbigående rapporterar tidningen sedan att Sverige inte tänker utnyttja den här möjligheten, som uppstått tack vare en ny EU-lag.

I stället för att fråga sig varför svensk film missar chansen till en enorm budgetförstärkning så har svenska kultur- och ledarsidor kramkalas. Aldrig har de varit så överens. Stina Oscarson är en hjälte, en ny Sara Lidman om man får tro Linda Skugge i Expressen, eventuellt ett helgon. Svenska Dagbladet firar genom en hyllningsintervju med den egna skribenten – berätta Stina, hur kunde det bli så bra?


Ja, Oscarson fick Gustafsdotter av banan. Men bakom underhållningsvåldet så undrar jag liksom Olle Svenning på dessa sidor – vad innehöll intervjun? Och varför älskas den så innerligt?

I sina frågor i SvD driver Oscarson tesen att offentligt finansierad kultur är farlig. Hon tror inte längre på det offentliga, för pengar från staten blir per automatik ”styrande”. Pengar till kultur ska i stället komma från privata välgörare.

Socialdemokraterna verkar å sin sida tro att kulturpolitik handlar om ”värderingar” och har därmed lämnat walkover.

Som Håkan Bengtsson påpekar i Dagens Arena så är detta vare sig en neutral eller okontroversiell hållning. Enligt min mening är det en extrem uppfattning, dessutom både okunnig och kulturfientlig. En kulturpolitik byggd enbart på rika människors intressen blir självklart styrd och kontrollerad, utlämnad åt nycker och kortsiktiga preferenser.


De senaste åren har det uppstått en märklig konsensus över blockgränsen. Kulturpolitik är omöjligt. Kulturministerposten är ”tråkig” skriver Björn Werner, kulturchef på Göteborgs-Posten. På den nivån ligger diskussionen och det är mot den bakgrunden reaktionerna på Stina Oscarsons intervju bör förstås. Ja, den blottade en ekande tomhet. Men tyvärr inte bara hos kulturministern.

I debatten om kulturpolitik har principen om armlängds avstånd på senare tid blivit ett slags minsta gemensamma nämnare. Rädslan för Sverigedemokraterna har fått till och med aktivistiska miljöpartister att dra öronen åt sig.

Socialdemokraterna verkar å sin sida tro att kulturpolitik handlar om ”värderingar” och har därmed lämnat walkover.

Det är så dumt alltihopa. Och feltänkt.


Jag har själv skrivit om riskerna med när det offentliga försöker styra kulturens innehåll på mer eller mindre subtila sätt. Ministrar ska inte kritisera musikprisvinnare eller prata om att de vill utreda gangsterrap, kommunpolitiker ska inte säga att de inte vill köpa in ”utmanande konst”, Filminstitutet ska inte – uttalat eller outtalat – signalera att pengarna i första hand går till projekt som handlar om jämställdhet.

Men att tro att pengar är neutrala, att ”marknaden” inte styr eller att frånvaron av politik ökar friheten är inte bara en radikal politisk hållning, utan också okunnigt, verklighetsfrånvänt.

I dag lever vi i en digital offentlighet som håller oss i ett allt hårdare grepp. Där vi i allt mindre grad är medborgare och allt mer köpkraft, boskap. I övervakningsekonomin manipuleras och styrs vår uppmärksamhet, vi låses fast vid skärmarna. Plattformarna styr oss bort från både det gemensamma och det i människan som är kreativt, lekande, fritt. Kapitalets makt över tanken har aldrig varit starkare.


Jag menar att kulturpolitiken alltid – men kanske särskilt i denna tid – måste bottna i en uppfattning om vad frihet är.

I en liberal idétradition är det enkelt. Frihet är frihet från staten. Kulturpolitikens uppgift blir att hålla tassarna borta, dra sig tillbaka. Där befinner sig Stina Oscarson och därför blir hon älskad av borgerliga ledarsidor. Men frihet är något mycket större och svårare än så. Filosofen Hannah Arendt skilde på människan som å ena sidan verkligt skapande och å andra sidan som fast i en cykel av arbete och ökad konsumtion. Frihet är inte att manipuleras till passivitet, utan att få utvecklas, lära sig, växa.

Jag tror inte att ”kultur” leder till demokrati på något enkelt, instrumentellt sätt.

Målet för kulturpolitiken bör inte vara bara frihet från, utan också frihet till. Frihet för kulturutövare att tänka och skapa. Men också frihet för tanken i en tid när mycket av kulturkonsumtionen sker på digitala plattformar som på sofistikerade sätt manipulerar oss.


I slutänden handlar kulturpolitik om pengar och principer, liksom alla politikområden. I stället för att dra sig tillbaka behöver kulturpolitiken bli mer offensiv. Mer pengar behövs till barns kulturutövande, till filmproduktion och fria teatergrupper. Till fasta anställningar till kulturarbetare, till pensioner och sjukersättning. Till bibliotek och skolbibliotek och helst en stor satsning på läsning, med egna böcker till alla barn.

Det handlar om att förstärka och fördjupa principen om armlängds avstånd, och att förankra den på alla politiska nivåer. Det handlar om att stärka kulturutbyte mellan länder och om att formulera en mediepolitik som håller i digitaliseringens tid. En socialdemokratisk kulturministers viktigaste uppdrag är inte att agera domare i kulturkrigsfrågor utan detta: att ta strid med finansdepartementet och skaka fram miljarderna.


Jag tror inte att ”kultur” leder till demokrati på något enkelt, instrumentellt sätt. Men jag tror inte heller att ett fritt och demokratiskt samhälle kan vara levande utan fria, tänkande, skapande medborgare. Det är ett större utrymme för detta som kulturpolitiken kan bidra till att karva ut. Det är ingen liten uppgift. En bra början vore att plocka hem de där Netflix-miljonerna.

ANNONS

Lyssna på ljudböcker i sommar! Just nu 50% rabatt i 4 månader hos Storytel.

Extern länk från Storytel

Köp nu

Av: 

Karin Pettersson

Publisert:

LÄS VIDARE

Oscarson avslöjar även sin egen inkompetens

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Kulturpolitik

Kulturdebatt

Stina Oscarson

Jeanette Gustafsdotter