Kultur

”Släkten visade tydligt att jag inte hörde till”

Yvonne De Geer var barnhemsbarn och adopterades av en adelsfamilj – sen blev hon kvinnlig journalistpionjär

Av: 

Ingalill Mosander

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Yvonne de Geer spelade rollen som duktig flicka väl efter att hon vid tio års ålder fick reda på att hon var adopterad.
Yvonne de Geer spelade rollen som duktig flicka väl efter att hon vid tio års ålder fick reda på att hon var adopterad.

KULTUR

När hon var ett år och bodde på ett barnhem adopterades hon av en adelsfamilj.

Vid 92 års ålder ger Yvonne De Geer nu ut en bok om det liv hon fick som vuxen: ”Är det nåt särskilt med dig?”

– Jag godtogs varken av arbetarklassen eller överklassen.

Hon har tidigare skrivit en memoarbok om sin uppväxt i en av Sveriges mest blåblodiga släkter med den talande titeln Aldrig en av oss (2017).

Att adoptera ett barn var otänkbart inom högadeln, blodsband betydde allt. Men för friherre Jacob De Geer och hans hustru Ingrid blev adoptionen en väg ut ur sorgen efter flera missfall och en son som dog i späd ålder.

Yvonne De Geer, född Ejvor Jonsson, flyttade ut från barnhemmet våren 1931 och in i ett 1700-talshus i Drottningholmsbyn Kanton.

– Det var först när jag var tio år som min pappa berättade för mig att jag var adopterad. Jag hade anat att det var något annorlunda med mig. Jag blev väldigt rädd för att de skulle lämna tillbaka mig så jag spelade rollen som duktig flicka och försökte uppföra mig fint.

Fick inte berätta sanningen

Fadern förklarade också att hon under inga omständigheter fick berätta för någon utomstående hur det verkligen förhöll sig.

– Men släkten visste och visade tydligt att jag inte var en del av dem.

Hennes föräldrar bekymrade sig däremot inte det minsta över vad deras släktingar tyckte. De var glödande antinazister, Ingrid skrev flammande dikter och Jacob utrikespolitiska artiklar i GHT i Torgny Segerstedts anda.

– Pappa tyckte att hela släkten var halvnassar och flyttade från Östermalm till Söder. Han betonade alltid att man aldrig fick se ner på folk men inte heller upp till någon. Den inställningen tog jag till mig och hade nytta av i mitt framtida jobb som journalist.

Yvonnes stora intresse under uppväxten var att läsa böcker och att skriva.

– Jag var så ensam och det var en form av överlevnad, jag gick in i en egen värld där ingen kunde nå mig.

Hon lyckades få en dikt publicerad i Svenska Dagbladet.

– Det kändes märkligt att det jag skrivit kunde läsas av andra människor.

”Fantastiskt”

Hennes pappa tyckte hon borde skaffa sig ett yrke och föreslog att hon skulle bli journalist. 

– Att skriva var min hobby. Tanken att jag kunde få betalt för det var fantastisk.

Yvonne började på Poppius journalistskola, den enda utbildning som då fanns. 

– Jag fick ett stipendium som innebar två års volontärtjänstgöring på en landsortstidning. 

Det här var i slutet på 1940-talet och början på 50-talet och kvinnliga nyhetsreportrar fanns knappast.

– Jag var den första kvinnan som anställdes på Smålands Allehanda. Redaktionen var oerhört trevlig och blev som en familj för mig. I egenskap av reporter fick jag träffa människor jag aldrig annars skulle ha mött och hamnade i de mest olika miljöer.  

Första kvinnan igen

Yvonne skulle så småningom även bli första kvinnliga nyhetsreportern på Expressen och Dagens eko.

– Jag hade inget problem med mina manliga kollegor. Under alla år upplevde jag aldrig något tafsande. Kanske var tidsandan annorlunda. Men mitt namn provocerade flera av mina chefer. Särskilt Sigge Ågren, den legendariske redaktionschefen på Expressen. Varje dag skulle reportrarna rada upp sig framför hans bord för att få olika uppdrag. De jag fick var hopplösa och till slut fick jag inga  alls.

Hon minns exakt vad han en gång sa till henne: ”Noblessen kan gå hem och äta praliner på schäslongen idag! Finns inga jobb i hennes klass. Men kolla för fan att det inte finns nån ärta under madrassen!”

– Aldrig hade jag varit så nära att bryta mitt löfte till pappa och avslöja min verkliga identitet.

Många år senare mötte hon Sigge Ågren igen. Han hade växt upp i en fattig proletär miljö i Göteborg. Han var yngst av tio syskon och lyckades mot alla odds få studera fem år vid Göteborgs högskola.

– Han erkände att han varit för jävlig mot mig men att det berodde på att han uppfostrats med klasshat. Det slutade med att vi omfamnade varandra.

ANNONS

Hitta ett bra elavtal för dig när priserna rusar! Jämför nu.

Extern länk från Compricer

Jämför nu!

Publisert:

LÄS VIDARE

”Fågelskådning är ett slags långsam eufori”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Författarintervjuer