Jag ville skrika på en snut – jag ville vara stenen

Kultur

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Av: 

Tone Schunnesson

I tio texter om politiken och valet skriver författaren Tone Schunnesson fram sina egna frågeställningar inför riksdagsvalet 2022.

För Aftonbladet Kultur ska hon söka svar på vad som egentligen har hänt – och vad som kommer att hända. Med henne själv, med oss och med samhället.

Det här är Tones röst.

När Hannes Westberg 2001 sköts av polis under EU-toppmötet i Göteborg var jag 13 år gammal. För mig, som trettonåring, var världen en skrämmande plats. Jag var rädd för att prata, rädd för att somna och ett par år tidigare hade jag kissat på mig i klassrummet, så rädd för att dra uppmärksamhet till mig att jag inte vågade be fröken om lov att gå på toaletten. När Westberg sköts tyckte jag att det var fruktansvärt otäckt. Bilderna av de svartklädda demonstranterna fick magen att sjunga av svindel. Det som fick mig att må dåligt var inte våldet i sig, utan tanken på att göra något som potentiellt var fel. Med de vuxna runtomkring mig upprördes jag över kravallerna och stenarna som flög. Jag sa inget om att jag en eftermiddag, på väg hem från skolan, försökte dra upp en kullersten ur marken, för att se om det gick.
Två år efter EU-toppmötet visades ”Terrorister – en film om de dömda” på Biograf Spegeln i Malmö, en film av Stefan Jarl och Lukas Moodysson som gav de dömda demonstranterna en röst. Efter att filmen tagit slut gick jag ut på Stortorget, skakad. Varenda sten i marken stirrade uppfordrande på mig. Obehaget inför att göra fel, som några år tidigare styrt mitt liv, hade ersatts av en energisk avund. Jag ville vara Hannes Westberg, jag ville skrika på en snut i Göteborg. Jag ville vara stenen.
Åren mellan skottet och filmen hade jag börjat se världen på ett nytt sätt. Samma år som EU-toppmötet i Göteborg ballade ur flög planen in i World Trade Center. Kriget i Afghanistan påbörjades och islamofobin spred sig i samhället och skolan.

Jag ville vara Hannes Westberg, jag ville skrika på en snut i Göteborg. Jag ville vara stenen

I mars 2003, en tid innan jag såg filmen om de svenska terroristerna, hade George W Bush startat Irakkriget. Tony Blair var premiärminister och Berlusconi president. Demonstrationerna mot kriget gjorde att jag gick med i Vänsterpartiets ungdomsförbund och satte mig in i USA:s oljeintressen med samma entusiasm som jag tidigare läst mina Kitty-böcker. Fortfarande var det något i mig som var skrämmande fel men jag hade börjat kultivera en annan tanke. Att det också var fel i världen.

Om vuxna var sjuka eller arga eller störda i huvudet var det för att samhället gjort dem så. Om någon sa att man var en hora behövde inte det vara sant. Det fanns en konflikt i världen som var materiell och det fanns en skillnad i världen, som var värd att bevara. Internet blev vanligare, men var fortfarande nytt. Jag stirrade på Altavista.com utan att veta vad jag skulle söka efter men man fick låna datorn i biblioteket, därför gjorde jag det. På skoltid pratade jag med pedofiler i Aftonbladets chattrum och efter skolan demonstrerade vi mot kriget. McDonalds var dåligt, EU med, och Nato. Den ekonomiska globaliseringen var en fråga bland andra, inte för att den var oviktig utan för att den diskuterades överallt. Som att den fortfarande gick att avvärja. Det europeiska projektet skedde inte i samförstånd med oss, aktivister. Det var det vi ville visa, sa en av demonstranterna i filmen, att det finns fler intressen.

Om någon sa att man var en hora behövde inte det vara sant. Det fanns en konflikt i världen som var materiell och det fanns en skillnad i världen, som var värd att bevara
Tone Schunnesson 2005.

På hösten som följde filmen och Irakkrigets början var det folkomröstning i Sverige, om Sverige skulle införa euron som valuta. Göran Persson hade i svar på Timbuktus låt ”Ett brev” lyft valutafrågan och rimmat ”fred” på ”att vara med”. Vänsterpartiet ställde sig på nej-sidan. Socialdemokraterna på ja-sidan. Nej-sidan vann. Dagar innan folkomröstningen blev Anna Lindh knivskuren på NK i Stockholm. Mamma satt i bäddsoffan framför tv:n och skrek åh nej åh nej när de meddelade att Lindh inte hade klarat sig. Jag gick första året i gymnasiet och var försenad till lektionen. En vecka senare hoppade jag av.

Tillsammans med kompisen Fanny 2002.

Jag skriver den här texten, och kommer skriva nio till, för Aftonbladet Kultur inför riksdagsvalet 2022. Jag gör det för att jag vill ta reda på vad som har hänt och vad som kommer att hända. Varför känns det som att jag är innesluten i en kapsel när världen ska hänga ihop mer än någonsin? Vad är det som gör att partipolitiken känns så tandlös och irrelevant när allt är så akut. Vad har hänt med mig? Med oss? Och hur ser möjligheten att förändra ut?

När jag tänker på den här tiden i början av millenniet, när alla undrade vad det skulle bli av hela skiten med internet och EU och den ekonomiska och kulturella globaliseringen, försöker jag göra det utifrån Wendy Brown som i sin tur tänker vidare från Walter Benjamins begrepp ”vänsterns melankoli”. Vad är skillnaden mellan att sörja och vara melankolisk? När man är i sorg sörjer man den faktiska förlusten av ett objekt medan det melankoliska tillståndet är att sörja en idé, ett ideal. Melankoli är en sorts narcissism eftersom den helt koncentrerar sig på den egna upplevelsen, på bilden man hade av hur något skulle vara i stället för att se hur det verkligen är.
Jag var 15 år gammal när jag hoppade av gymnasiet. På socialtjänstens uppmaning skulle jag ha arbetsplatspraktik och Ung Vänsters expedition i Malmö tog emot mig. Socialismen, som jag lärde mig om på Nobelvägen, erbjöd svar på ungefär tiotusen av de frågor som gjorde livet outhärdligt att leva. Men Ung Vänster led av interna konflikter. 2004 utlystes en extrainsatt kongress och förbundsordförande Ali Esbati avgick. Esbati och flera kvinnor i ledningen ansåg sig trakasserade och systematiskt undergrävda. Problemen med en grabbig kultur skulle lyftas och särskilt utpekat var distriktet jag tillhörde. Men vi tyckte inte det fanns något sådant problem.

Konflikten blev riksnyhet, bland annat därför att Ung Vänster skaffat sig ett digitalt forum där bråken spelades ut i medlemmarnas gästböcker. Internet var verkligen fortfarande nytt. Året efter den extrainsatta kongressen blev jag ihop med en äldre kille som tidigare varit högt uppsatt i förbundet och som utmärkt sig som särskilt stridbar. För mig var han en kändis. Snart insåg jag att min pojkvän hade alkoholproblem och var våldsam. Ingen annan verkade veta. 2006 firade vi ett år tillsammans samtidigt som borgarna vann valet efter tre mandatperioder av socialdemokrati. Jag var 18 år men allt kändes förlorat. Jag hade förlorat. Att avsluta relationen krävde nästan allt men jag lyckades och i samma veva lämnade jag också förbundet och aktivismen bakom mig.
När jag tänker på den här tiden tänker jag på skillnaden mellan melankoli och sorg. Skillnaden på att sörja en idé och att sörja en faktisk sak. Jag tror det jag sörjde var saken.

2006 firade vi ett år tillsammans samtidigt som borgarna vann valet efter tre mandatperioder av socialdemokrati. Jag var 18 år men allt kändes förlorat
Fredrik Reinfeldt och Filippa Reinfeldt flyttar in i Sagerska 2006.

#Metoo briserade hösten 2017 och feminismen, som populariserats sedan slutet på 90-talet, hade förberett kulturen på att lyssna på berättelser den nyss hade avfärdat. Att vara feminist hade blivit en stor del av min politiska identitet men många slogs om vad den identiteten skulle innehålla. Girlboss­-mantran och fittörhängen ville alla vara med och bestämma. Med internet hade subjektet som konsument slutligen hyper­realiserats, mer omfattande än de flesta hade kunnat föreställa sig. Det påverkade också det politiska engagemanget och synen på vad aktivism skulle fylla för funktion.
#Metoo-hösten 2017 låg Sverigedemokraterna på nästan 15 procent, Trump hade nyligen vunnit det amerikanska presidentvalet och Facebook, som vi för tio år sedan glatt signat upp oss på, hade med det att göra. Krigen i Irak och Afghanistan pågick fortfarande, och i Syrien. Allt var tillgängligt men bedövat avlägset. Var den bestämmande makten låg var oklart. Den verkade sväva i luften eller ligga nergrävd i havet, typ som fiberkablar.

Konflikten som tidigare varit så materiell: en sten genom ett skyltfönster, snabbmatsindustrin, en folkomröstning, framstod som så immateriell att jag inte kunde formulera den. När en gammal kamrat la till mig i en Facebook­grupp om #metoo-erfarenheter inom vänstern lyckades en konflikt materialiseras för mig igen. Precis som de flesta kvinnor blev jag, utan att själv bestämma, del av en rörelse som bygger på att dela trauman som ingen egentligen vill benämna. Wendy Brown föreslår att vi inte ska säga: ”Jag är ___” Vi ska säga: ”Jag vill ___” Jag visste inte vad jag ville. Jag visste vad jag var: sårad, rädd, fylld av skam. Utan förtroende för rörelsen som skulle fostra mig, där jag sprang på en kille som inte levde som vi lärde.

Förra året gick jag i psykoanalys. Man ska gå mycket längre men det funkade inte för mig. En av anledningarna var att jag och min analytiker inte kunde komma överens om en delad världsbild. På divanen var jag så mycket individ att det knappt fanns plats för strukturer, och våldet som drabbar en kvinna under hennes liv kunde bara förstås utifrån mitt specifika liv. Återkommande kände jag mig tvingad att hävda att jag och min analytiker var en del av ett samhälle som finns. Min frustration grundade sig i rädslan jag hade som barn, innan jag började tro på något, att allt som var fel bara vara mitt eller ett undanträngt begär av att förgöras. Som att problemet var att jag hade haft för mycket agens, inte för lite.

#Metoo blev för fixerat vid individen. Som om varje övergrepp var en anomali i stället för ett system. Men att hålla sig borta från den individuella erfaren­heten var svårt eftersom #metoo var så personligt att det ibland blev svårt att se politiken. Men när min analytiker verkade hävda att jag bara var jag lät det som en lögn. En morgon låg en död duva i trappen, utanför hans mottagning. ”Vad tänker du om det?” frågade han när jag påpekade det. Jag undrar såklart varför du inte tagit bort den, sa jag. ”Det är inte mitt jobb,” svarade han.

#Metoo blev för fixerat vid individen. Som om varje övergrepp var en anomali i stället för ett system

2006, när borgarna vann valet, blomstrade Stureplan.se. Det var en internet­portal med bloggar och mingelbilder som gjorde torget till en nationell angelägenhet, genom att profilera sig som en symbol för elitism, överflöd och nya svenska högerideal. Brats och stekare figurerade som ett stående skämt i nöjesmedia, men inte utan en viss förtjusning inför nya anti-jante. I somras var jag på en nattklubb nära Stureplan igen. Inne i lokalen var det som om pandemin inte hänt. Två Ingrossobröder fanns i lokalen och brickor med shots stod på borden. Jag såg kvinnor med likadana ansikten och män med likadana skjortor. Musiken lät som vilken musik som helst och de sprakande ljusen i vinkylarna var samma som hela rika världens sprakande ljus. Det aggressiva idealet från 2006, insåg jag, hade blivit vanligt. Platsen kunde vara vilken plats som helst och människorna såg ut som vem som helst på Instagram. Jag tänkte på kompisar som handlar med aktier. Det är en hobby folk har nu.

Kanske var det min misslyckade psykoanalys, eller att jag varit instängd i ett år, eller så hade tiden oförklarligt skiftat. För första gången på länge kunde jag liksom se globaliseringen. Den var inte en allomslutande ande, den var en riktig sak. Och den var ful. Jag tog bussen hem den natten, inte Uber. En annan värld måste vara möjlig.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Sandra Christensen och Mattias Kling
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET