Kultur

Han skildrar exilen i flera dimensioner

Personerna i Abdulrazak Gurnahs romaner befinner sig bokstavligen mellan allt

Av: 

Claes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Abdulrazak Gurnahs författarskap kretsar kring ämnen som migration, identitet och postkolonialism.
Abdulrazak Gurnahs författarskap kretsar kring ämnen som migration, identitet och postkolonialism.

KULTUR

Att tala om den postkoloniala litteraturen i singularis är i sig ett slags semantisk kolonialism. Varje postkolonial erfarenhet måste betraktas som unik. Politiska, sociala, etniska och kulturella omständigheter korsar psykologiska och mentala strukturer. När detta sedan ska omsättas i litteratur av rang kan resultatet inte bli annat än eget, personligt och unikt.

Givetvis kompliceras detta av att det i de olika postkoloniala erfarenheterna finns faktorer som liknar varandra. Individernas öden både delar och skiljer sig åt, lite som matematikens mängdlära.

Valet av årets Nobelpristagare i litteratur, Abdulrazak Gurnah, försöker inte förenkla, utan ser till att bibehålla komplikationerna. En mer noggrann läsning av den på Zanzibar födde Gurnah, men sedan länge verksam i England, får anstå. Ett försök att förklara sammanhanget får inleda.


Det kulturella utbytet, om det är rätt ord, i Zanzibar har en lång historia, som sträcker sig ända tillbaka till 500-talet när araber och den sydindiska kontinenten etablerade handelsvägar, som med tiden skapade stadsstater som Mombasa eller Zanzibar. Dessa blir allt fler under seklernas gång, och när den engelska upptäcktsresande Richard Burton i mitten av 1800-talet beskriver staden Zanzibar (den har samma namn som ön) ger han en veritabel katalog över vilka som vistas där: handelsmän och hantverkare från Madagaskar, Mocambique, Bombay, Somalias kust, Persiska viken och en rad öar i indiska oceanen, därtill handelsfartyg från Frankrike, Hamburg och Amerika.

Ett etniskt pluralistiskt samhälle, av allt att döma. Samtidigt fanns där hierarkier. Araberna hade till exempel högre status än afrikaner. Erik Falk, som har skrivit en avhandling om bland andra Abdulrazak Gurnah, menar att komplexiteten mellan alla dessa grupper gör det svårt, för att inte säga omöjligt att tillämpa konventionella antropologiska kategorier på Zanzibar. Britterna, som koloniserade Zanzibar mellan 1890 och 1963, gjorde en typisk förenklad uppdelning: afrikaner, araber och indier – punkt.


Den revolution som inträffade 1963, när Zanzibar blev självständigt och tillsammans med Tanganyika grundade nationalstaten Tanzania, var en effekt av bland annat britternas förenklade kategorisering av invånarna. Nationalismen stod högt i kurs och är ett av de teman som Gurnah vänder sig mot, rent av förlöjligar, i debutromanen från 1987, Memory of departure.

Afrikansk nationalism är ett knepigt begrepp, dess förhållande till exil, diaspora och migration tar sig inte bara olika uttryck, tanken om nationalism formuleras också ofta i exilen, borta från hemlandet. Den blir något av en fantasi, en utopisk cirkelkonstruktion mellan idé och verklighet på ett för stort avstånd från de faktiska invånarna i landet i fråga.

För Gurnah leder de bara till ångest och stress, ständigt alla dessa val och aldrig med någon eller något som kan leda honom att göra rätt val.

Gurnah, har jag förstått, gestaltar detta komplicerade nät, ett nät vävt i minst tre dimensioner. Personerna i romanerna befinner sig bokstavligen mellan allt: mellan kulturer, mellan språk, mellan sociala koder, mellan mentala strukturer, mellan hemortens traditioner och det nya landets. Deras försök att skapa sig ett liv i det nya landet måste förhandlas med den skam som deras familjer i hemlandet löper risk att drabbas av på grund av den – frivilligt eller ej – emigrerade romanpersonen. Hemlösheten blir det enda hemmet.


I en av sina essäer, Writing and place, skriver Gurnah om sina egna erfarenheter: ”Det var en tid av umbäranden och ångest, av statsterrorism och kalkylerad förnedring, och allt jag som den 18-åring jag var önskade, var att resa i väg och finna trygghet och förverkligande någon annanstans”. Det hjälper inte att finna en plats, en socialt fungerande miljö. Hemma är ett förlorat begrepp, i bästa fall ett minne.

Hur ska då den i exil bete sig? Hur ska han välja mellan alla möjligheter och hur förhåller han sig till de traditioner han har med sig, men som inte längre har någon funktion? För Gurnah leder de bara till ångest och stress, ständigt alla dessa val och aldrig med någon eller något som kan leda honom att göra rätt val.

De postkoloniala romanerna har minst två litterära traditioner med sig, den från hemlandet och den i den nya miljön. Ofta innebär det att skriva på ett nytt språk, ett annat än modersmålet. Av allt att döma har Gurnah lyckats omsätta denna kulturella och språkliga hemlöshet i sina tio romaner till kanske det enda han kan känna sig hemma i.


Berättandet anses vara en av människans främsta verksamheter för att förstå sig själv och sin plats i tillvaron, använd sedan urminnes tider; runt lägelden, som högläsning framför brasan, eller vid digital skärm. Postkolonial litteratur i allmänhet är en vid det här laget beprövad metod för att hålla samman en identitet i bitar, att försöka skapa ett minimum av tillhörighet i det frivilliga eller påtvingade sammanhang som exilen innebär.

Abdulrazak Gurnah har av Svenska Akademien belönats för sina romaner av detta skäl. Det är glädjande att Gurnah nu med denna uppmärksamhet får nya läsare som kan ta del av dessa osentimentala och genomlysande litterära komplikationer.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

En pristagare för vår tid av folkvandring

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

• Nobelpriset i litteratur

Abdulrazak Gurnah

Nobelpriset i litteratur

Kolonialism

Migration

Zanzibar

England