ÅSIKT

Högerpopulister gillar pratet om kultureliten

KULTUR

SÖNDAGSKOLUMNEN

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Åsa Linderborg.

Jag var nyligen inbjuden av svenska ambassaden i Berlin för att samtala med tyska kollegor om kulturjournalistik. Problemen i Tyskland liknar våra: högerpopulisterna hetsar mot all konst som inte stärker den nationella identiteten, på universiteten är humanioran försvagad, kulturjournalistiken är drabbad av nedskärningar. De blev dock förvånade när jag berättade att ordet ”kulturelit”, som Göran Hägglund för knappt ett år sedan introducerade i debatten, blivit ett etablerat tillmäle som dyker upp där man minst väntar sig det.

Det är omöjligt att tala om kultureliten som en enhetlig grupp, men man kan inte parera Hägglund – som sitter i den mest antiintellektuella regeringen i mannaminne – genom att förneka att kultureliten alls finns. Det finns rentav flera.

Foto: Göran Hägglund.

Några är experter på kultur på samma sätt som andra är specialister på annat. Många av dessa lever under existensminimum; deras kulturella kapital har ingen ekonomisk motsvarighet. Andra lever gott och flott. Som jag själv. Arbetar man på en kulturredaktion tillhör man ofrånkomligen en kulturelit.

Det gäller även Jonas Thente på DN Kultur. Jonas Thente är en av dem som likt Hägglund börjat veva ”kultureliten” som ett invektiv. Lika lite som Hägglund vill erkänna att han tillhör en social elit – han tillhör ju ”verklighetens folk”, gu’bevars – vill Thente erkänna att han tillhör kultureliten. Likt kristdemokraterna ger han ordet en ideologisk definition: när Hägglund talar om kultureliten brukar han peka ut radikalerna på Aftonbladet, när Thente talar om kultureliten menar han ”föredettingarna” med vänsteråsikter. Själv tycker han ingenting. Det är tryggast så.

Foto: Göran Skytte.

En sorts kulturelit är den som, likt Göran Skytte i Svenska Dagbladet, menar att det är såna som han som är kulturbärarna: borgerlig finkultur är fin kultur. Det är de som minglar med politiker och andra makthavare i foajén på Kungliga Operan. De går inte dit enbart för att bli en upplevelse rikare, utan för att uppleva att de i jämförelse med andra är lite "rikare" som människor. Nibelungringen ger dem större perspektiv och färdigheter att förstå samhället, än de som tittar på Binglotto och läser Året Runt. Det är de som känner att folket är för obildat och okultiverat för att den allmänna rösträtten ska kännas helt bekväm 2010. Är inte expertstyre nåt att överväga?

Mönstret går igen.

Runtom i Europa utmålar högerpopulisterna kulturradikalerna som en elit i syfte vinna folkligt stöd. När politikerna gett upp idén att ekonomin kan styras, måste de positionera sig värdefrågor. Så drabbas hela kultursektorn. De skribenter som nu chikanerar ”kultureliten” i spalterna, borde ha sinnesnärvaro nog att förstå vilka krafter de spelar i händerna.

ARTIKELN HANDLAR OM