Musikalisk himmel över Göteborg

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Malin Byström som Thaïs på Göteborgsoperan.
Foto: Mats Bäcker
Malin Byström som Thaïs på Göteborgsoperan.

Jules Massenets Thaïs från slutet av 1800-talet ställer en kristen, andlig kärlek mot en kroppslig, högst jordisk. Regissör Nicola Raab vrider frågeställningen så att kurtisanen Thaïs representerar konsten. När hennes hem brinner ner i andra akten, så är det en teater som brinner. Riktigt vad det betyder förblir oklart, annat än att teaterfolk länge ansågs erotiskt explicita.

teborgsoperans eleganta val av denna sällan spelade opera ställer nämligen till problem. Konflikten med Athanaël, munken som ser som sin livsuppgift att frälsa Thaïs, men som faller till föga för Venus, gestaltas visserligen med all önskvärd tydlighet. Thaïs är redan från början (som i Anatole Frances romanförlaga) frälsningsmaterial. Änglavingarna sitter på plats redan vid första mötet med Athanaël och hennes vällustiga värld verkar dessutom rätt trist, trots en översvallande scenografisk inramning (minus några rätt trista kulisser). Dessutom dör Thaïs här ett par scener tidigare än i librettot, för att ta slutligt avsked i skepnad av Kristi brud. Konsten tycks ligga illa till. Det gjorde den väl också i Massenets samtid, när religionen fortfarande var stark och Athanaël en trovärdig gestalt.

Ambitionen att problematisera en i Sverige rätt obekant opera är lovvärd, men hade nog blivit mer intressant om regin hade varit mer nyanserad. Dramaturgiskt sett är det visserligen en tämligen otacksam opera, men Thaïs och Athanaël bildar en symmetri – både geografisk och tematisk – som borde vara sceniskt tacksam. Och när personregin i princip helt och hållet saknas blir solister och kör mer än lovligt stelbenta. De scener som vinner, som omvändelsen till den berömda orkestersatsen Meditationen, gör det trots regin och tack vare scenografi och ljussättning ( Linus Fellbom).

Malin Byström i titelrollen har en både stark och varm sopran, men är ännu inte riktigt mogen rollen, inte minst brister fraseringen. Styrka karakteriserar även Thomas Landers Athanaël, men rösten är tyvärr en smula anonym. Stora delar av operan är närmast en duett mellan dessa två, solisterna bör vara ypperliga. De musikaliska änglarna finns i stället orkestern, som under dess beskyddare, dirigenten Jan Latham-Koenig, spelar himmelskt vackert.

Claes Wahlin

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.