ÅSIKT

Från plåga till yoga

Jack Hildén om unga författare som utmanar myten om den lidande konstnären

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Skrivande som något estetiskt tilltalande är främmande för Jack Hildén. ”Det ska vara vidrigt! Du ska lida i Rågsved, som jag”, skriver han.
KULTUR

Jag skriver ofta i sängen. Men en gång läste jag en intervju med Kajsa Ekis Ekman där hon sa att även om man jobbade hemma var det viktigt att gå upp tidigt, klä sig fint och sitta vid ett bord för att på så sätt legitimera att det är ett riktigt arbete man utför. 

Så jag testade det ett tag, men fann att det nog var bättre att ”lura” kroppen att man inte alls arbetade, mota bort den -inre pressen. När jag ligger raklång i morgonrock i samma säng som fortfarande är varm från sömnen, är det svårt att tilldela sitt skrivande något värde, och det är befriande. 

Det finns ett oändligt antal sätt att skriva och att värdera dem är kanske onödigt och hopplöst. Jag blir mest överraskad av min irriterade reaktion när jag ser att författarna Flora Wiström och Yrsa Keysendal ordnar workshops för nybörjare i Bergslagen, där deltagarna förutom att skriva också har tillfälle att utöva yoga och meditation. Hatha, yinyoga och mindfulness står på schemat, maten är vegansk och helgen kostar upp mot 5 000 kronor.

Det är idén om skrivande som något estetetiskt tilltalande som irriterar mig. Så där skriver man inte! Det ska vara vidrigt! Du ska lida i Rågsved, som jag, och pendla mellan en självömkande känsla av att vara usel samt en vildsint vrede över att alla är sämre och varför får jag inte den uppskattning jag förtjänar? 

Så, det handlar om avundsjuka. En förväntan att jag borde ”belönas” för att mitt liv inte är lika exklusivt som deras men att jag härdar ut ändå? 

Flora och Yrsa, även Sandra Beijer – unga, snygga, coola, stort antal följare i sociala kanaler, och framför allt ett till synes jävla självförtroende. Men det slutar inte där. Hela grejen vore enkel att avfärda om det bara var snack, men böcker skrivs. Yrsa debuterar nästa år, Flora debuterade 2016 med Stanna och kommer med en ny 2019. Beijer har gett ut två romaner plus noveller. Det slutar tyvärr inte där heller.

Allt vore mycket mer uthärdligt om de, som jag, var missunnsamma och gärna skröt mer om sina framgångar. Men hela idén med workshopen i Bergslagen går ut på inkludering, att inte behöva tävla i litteratur. En tillåtande stämning av att våga pröva saker tillsammans. Alla har något att berätta.

Allt framställs med en perfekt kombination av enkelhet och driv.

”Vi vill att det skrivande rummet ska vara varmt. Därför fokuserar vi på utforskandet snarare än på prestationen”, står att läsa.

Sådant som är livsviktigt särskilt i början av ens skrivande liv. Allt framställs med en perfekt kombination av enkelhet och driv. ”Skriver böcker och bloggar och petar mig i näsan” är Floras Instagram-beskrivning av sig själv. 

De skriver ofta i sällskap. De reser och skriver, jag har sett bilder från balkonger i Barcelona, där datorn är placerad bredvid ett glas vin och typ god ost. När man är klar för dagen fäller man ihop datorn och, föreställer jag mig, lägger sig på stranden och senare på kvällen hamnar i tokroliga samtal med främlingar på en ljummen uteservering. 

Vem vill inte det? Så okej, det finns ett mått av skrytsamhet, men det pareras alltid snyggt med en ödmjuk påminnelse, ett närmande till läsaren.

Oavsett rör det sig tveklöst om estetisering. En framställning där skrivandet ingår som pusselbit i en privilegierad innerstadstillvaro. När jag bläddrar igenom deras Instagram och bloggar är en överhängande fråga hur det är möjligt att hinna så mycket. Tv-serier, konserter, middagar, hotell, matlagning, vänner och fest. Mitt i allt har Yrsa och Flora skaffat arbetskontor i Hornstull. Och så författarskapet, då. 

Något uppenbart är att långt ifrån alla har råd eller möjlighet att leva ett sådant liv. Men det är ju inte deras fel. I stället kan man nog säga att det rör sig om en kombination av framställning och helt vanligt driv. En kombination som med lite tur och skicklighet kan bli lönsam. 

Att skapa en gemenskap som absolut är genuin och välmenande, men också en given del av ett individuellt varumärke. Där kan författarskapet och till exempel en blogg, mötas och ge näring åt varann. Allt fler vill skriva böcker, medan förlaget klagar över att ingen vill köpa dem som ges ut.

Det skrivande livet har alltid estetiserats. Jag minns när jag i någon sorts ungdomlig bearbetning av en manlig kanon läste Hemingway, all mat de åt och alla goda, kalla vita viner som dracks. Hur hade de råd? Det enda han tjatar om är ju hur fattiga de är?

Trots överflödet av aktiviteter finns sällan någon smutsig rännstensestetik hos Flora, Yrsa eller Sandra

Dekadens, en återkommande romantik kring konstnärer. Den är ersatt av hotellnätterna, konserterna, middagarna med vänner. Trots överflödet av aktiviteter finns sällan någon smutsig rännstensestetik hos Flora, Yrsa eller Sandra. Snarare är det ett balanserat nöje, återhållsamt intag. 

Vad som romantiseras beror på vad som är upphöjt i tiden. I början av 1800-talet var naturen och känslostormarna eftertraktade, som en motreaktion på förnuftsidealet. Den otyglade vildmarken, själens spegel, betonade känslolivet och satte författaren mer tydligt i centrum.

Författarens roll, hur viktig hen anses, varierar också i tiden. Med plattformar som syftar till att läsaren redan ”känner” dig, blir författaren en stor del av boken. Sandra Beijer skriver att den vanligaste frågan hon får om sina böcker är huruvida det är självupplevt. Man kan tänka sig en estetisk begränsning i det, att skriva så nära sina följare. Kommer de försvinna om man framställer sig som alltför annorlunda? 

Själva medierna, de sociala alltså, innehåller näst intill automatisk pr för jaget. Det skaver till viss del med påståenden om inkludering och gemenskap. Vare sig det är medvetet eller inte, finns risken att det prestationslösa skrivandet de eftersträvar i själva verket framstår som ganska fokuserat på prestation, där på balkongen i Barcelona.

I takt med att samtiden hittar nya paketeringar för det konstnärliga skapandet, kastas gamla åt sidan. Som den lidande, ensamma (manliga) författaren jag nyss beskrev mig som. ”Författare är snåla med sina yrkesknep. Sällan eller aldrig, då författare umgås med varandra, hör man dem tala om sin arbetsteknik”, skriver Olof Lagercrantz i Om konsten att läsa och skriva

Det är en beskrivning som inte kunde vara mer avlägsen från hur dessa författare och (i varierande grad) influencers jobbar. De läser gärna varandras manus innan det är ”färdigt”. Myten om att sitta och värka på sin text tills man upplever den som fulländad, är döende. Här finns ingen poäng med att vara ensam på toppen. 

I och för sig kan den inställningen vara lättare att behålla när man redan befinner sig där, och har de attribut som behövs för att vara ödmjuk inför sin publik. 

Sandra Beijer har ofta frågestunder med sina läsare, där hon delar med sig av tips och är transparent med sin process. Och jag märker, när jag läser hennes redogörelser, att vi arbetar nästan identiskt, från idéstadiet till slutfasen. Själva skrivandet, i grund och botten handlar det ju om skrivande, är svårt att komma runt.

Även om det går att diskutera huruvida slitet också är estetiserat – vackra bilder där författaren ”kämpar” med sin text. 

Det är ju det jag irriterat mig på, att framställningen handlar om så mycket annat än just arbetet, att det verkar tvingas på ett krav om att också vara ROLIGT. Men så är det inte riktigt. Beijer stöter på samma hinder som alla andra. Även om det går att diskutera huruvida slitet också är estetiserat – vackra bilder där författaren ”kämpar” med sin text. 

En läsare undrar hur Beijer tänker om skrivkramp. ”Jag tror att de flesta som skriver drabbas av skrivkramp dagligen. Att skriva är ett ensamt yrke”, svarar hon.

Visst kan det finnas en diskrepans mellan Beijers svar och känslan man får av bloggen – ensamhet och vånda är knappast det första läsarna uppfattar. Det är ju inte det hon erbjuder, utan gemenskap och råd till beundrare. Den ensamma lidande författaren behöver knappast försvaras för sakens skull. Inte ens han själv trivs ju med sin betungande roll?

Att myterna försvinner är inte bara nödvändigt, utan bra. På ett annat ställe skriver Lagercrantz om just skrivkramp: ”Hade jag vetat hur vanlig en sådan förlamning är skulle jag varit tröstad”. Tröst och support är precis vad en skrivande människa, just i dag, har chans att få, i kommentarsfält och yoga-vegan-skrivkurser i Värmland. 

ARTIKELN HANDLAR OM

Litteratur

Bloggar

Instagram