ÅSIKT

Marx tid är nu

Bjørgulv Braanen: I dag lever vi i det klassamhälle som tänkaren skildrade i sina livsverk

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Igår, 5 maj, var det 200 år sen Karl Marx (1818–1883) föddes. Han blev den störste inspiratören för den moderna arbetarrörelsen, även om hans livsverk, Den internationella arbetarsammanslutningen (Första internationalen), led nederlag redan på 1870-talet efter arbetarupproret i Paris 1871, Pariskommunen.

Hans stora teoretiska arbete fick enorm betydelse och fortfarande är han en mycket stimulerande tänkare.

Vi blir inte färdiga med Marx, trots att många önskar att hans tankar vore döda och begravda. Så länge frågorna han ställde inte är besvarade, kommer han att förbli levande.


Marx arbetade stora delar av livet på Kapitalet, där han utforskade kapitalismens utvecklingslagar med utgångspunkt i England, ”det enda landet där den kaptalistiska produktionssättet är fullt utvecklat”, som han skrev. Från sin arbetspulpet på British museum i London skildrade han ingående framväxten av de kapitalistiska produktionsförhållandena med fördrivning av bönder från deras jordar, ackumulering av kapital och skapelsen av den moderna arbetarklassen.

Han visste varför det primära målet för människans arbete inte längre var bruksvärde, nyttovärde, utan varuproduktion, mervärde och profit för kapitalägarna. Det går inte att läsa många sidor i Det kommunistiska manifestet eller Kapitalet utan att märka den starka passionen hos författaren – en vitglödgande upprördhet över hur människor kränks och förnedras.

Han visar detaljerade siffror, dödstalen för de lungsjuka arbetarna i industrin och läkarrapporter från parlamentariska granskningskommissioner som avslöjar de grymma arbetsförhållandena. ”Kapitalet tar ingen hänsyn till arbetarnas hälsa och livslängd, om det inte tvingas till det av samhället”, skrev han med lika stor relevans för dagens värld med kroniskt ökande skillnader.


När det hävdas att kapitalismen inte bröt samman, som Marx förutspådde i Manifestet och Kapitalet, så antas orsaken vara arbetarklassens egen kamp för förbättringen av sina ekonomiska och sociala förhållanden – en kamp som Karl Marx aktivt bidrog till.

”Varje gång det öppnades möjligheter till uppror ilade Marx dit med uppmuntran och flammande appeller”

Karl Marx livsgärning var avslöjandet av det kapitalistiska systemets verkningssätt, men han var hela livet djupt engagerad i det konkreta arbetet i byggandet av en arbetarrörelse. Han skrev och höll tal, deltog i strider mot andra riktningar, och suckade uppgivet över de fientliga stämningarna inom de franska och tyska emigrantmiljöerna i London. Han var en kraftfull politisk skribent som sylvasst analyserade stora världshändelser, först i Rheinische Zeitung på 1840-talet i Köln, sen i Deutsch-Französische Jahrbücher i Paris 1843–1844, därefter i Neue Rheinische Zeitung – ett organ för demokratin i kölvattnet av 1848-revolutionen. Från 1851 skrev han varje vecka i New York Daily Tribune, då Nordamerikas största tidning.


Marx underströk att det måste finnas en materiell grund för samhällsförändringar. Eller med hans egna ord: ”Ett produktionssystem går inte under förrän tiden är mogen, inte förrän produktivkrafterna omöjligt kan rymmas längre i de gamla produktionsförhållandena. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas produktionsförhållandena till bojor. Då inträder en period av social revolution.”

Varje gång det öppnades möjligheter till uppror och revolutioner ilade Marx dit med uppmuntran och flammande appeller till de kämpande. Det är rätt att göra uppror, även om det är dömt till nederlag. Friedrich Engels, Marx livslånga samarbetspartner, formulerade det så här 1850 när han beskrev Thomas Müntzer, en av ledarna för bondeupproret i Tyskland på 1500-talet: ”Det värsta som kan drabba en ledare av ett ytterlighetsparti är att bli tvungen att ta över regeringsmakten i en period då utvecklingen inte är mogen för att den klass han representerar ska ha makten. Han hamnar i ett olösligt dilemma. Vem som helst som hamnar i detta dilemma är ohjälpligt förlorad.”

Marx och Engels är oense som tiden själv. Det finns två perspektiv i deras arbeten, två impulser som finns i hela arbetarrörelsens historia: en aktivistisk handlingsiver på ena sidan, och en överdriven framstegsoptimism med en övertro på produktivkrafternas och historiens inneboende förändringskraft på den andra. Men Karl Marx underströk alltid att människan skapar sin egen historia. Framtiden är inte given.


Franz Mehring skriver i sin biografi om Marx från 1918 att han var en ”kraftig, satt man med gnistrande ögon och ebenholtssvart lejonman som inte förnekade sitt semitiska ursprung”. Han var son till en advokat och släkten var full av rabbiner på både moderns och faderns sida.

Han var gift med sin Jenny von Westphalen, som tappert utstod alla prövningar som familjen gick igenom – flera av barnen dog som små. Hon var enligt Mehring ”en kvinna av ovanlig skönhet, intelligens och karaktär”.

Marx var en jude som drack öl, sjöng tyska folksånger när han blev sentimental och led av hemorrojder och bölder på onämnbara ställen. Samtidigt var han en plågad familjefar som levde långt från allt sällskapsliv i världsstaden London, ständigt arbetande på sitt stora livsverk. Han hade ofta penningproblem, och Friedrich Engels stödde honom ekonomiskt hela livet.

Hustrun Jenny Marx.


Marx hade en säregen kraft som skribent, ibland slarvig och outvecklad, men med ett rikt, säreget språk – en starkt kryddad gulasch med inslag av både tyska, franska, engelska, grekiska och jiddiska vändningar. Han hade en helt egen bildskapande kraft, och texterna är späckade med klassiska referenser från Aristoteles, Aisopos fabler och Horatius till Dante, Goethe och Shakespeare. Han läste mycket skönlitteratur, också populära historieberättare som Walter Scott, och hade ett nära förhållande till den tyske poeten Heinrich Heine. Han höll Diderot och Balzac högt, men också Byron och Shelley.


Vi lever alltjämt i Karl Marx tid, i ett samhälle präglat av djupa klasskonflikter, främlingskap och extrema skillnader i makt, inflytande och inkomster. Den kapitalägande överklassen är rikare och mäktigare än någonsin. Och drömmen om ett nytt slags samhälle, som den är formulerad i Det kommunistiska manifestet, är lika vacker som då det skrevs i mitten av 1800-talet: ”I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning i vilken var och ens fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”

Det är inte så att allt det Marx skrev, att alla hans förutsägelser var riktiga; några av dem höll inte ens när de publicerades. Kapitalismen konsoliderade sig på ett helt annat vis än han spådde. Ändå finns det fortfarande så mycket levande, viktigt och intressant i det han skrev och analyserade.


Nästan alla frågor han belyste och försökte finna en lösning på är lika aktuella och brännande i dag som under hans livstid. I senaste numret av Norsk Shakespearetidsskrift säger till exempel den amerikanske dramatikern Tony Kushner (Änglar i Amerika) att kapitalismen har utvecklat sig precis så som Marx beskrev den. Kapitalismen tillskriver icke-organiska maskiner mänskliga egenskaper och får dem att se ut som levande ting – inte som döda föremål som skapats av mänskligt arbete. Genom reklamens makt fostras vi till att utveckla ett alltmer erotiskt laddat förhållande till icke-organiska ting.

”Nästan alla frågor han belyste och ­försökte ­finna en lösning på är lika aktuella och brännande i dag”

Man utvecklar en känsla av att man inte kan leva utan Iphone eller Ipad, för att de har sålts som hade de en levande själ, som magiskt manna från himlen, när de är ting som monterats ihop av människor. Kushner berättar att han upptäckte Marx, Brecht och Shakespeare samtidigt, och märkte att de var upptagna av samma sak – de olika sätt som tingen både är och inte är vad de ser ut att vara. De uppfordrar oss till att se ytan, men också på det som ligger under ytan, och vad som formar den. Ingen gjorde detta skarpare och bättre än Marx.


Karl Marx var djupt upptagen av arbetarklassens materiella förhållanden, av ”Lön, pris och profit”, som var titeln på hans tal på Den första Internationalen 1865.

Men han var också en talesman för att arbetarrörelsen skulle engagera sig brett, inte bara i lönefrågan, utan också i sociala frågor som angick samhället i stort. Marx och Engels var särskilt engagerade i Irlands sak. Marx menade att irländarnas frigörelse var förutsättningen för den engelska arbetarklassens frigörelse, och därmed den europeiska.

När Abraham Lincoln blev återvald som president 1865, en dryg månad innan han blev skjuten, skrev Marx hälsningen från Internationalen till ”arbetarklassens enkla son, som fick uppdraget att leda sitt land i den ädla kampen för att befria en förslavad ras”.

Där skrev han också: ”Så länge unionens vita arbetare inte hade förstått att slaveriet var en skam för deras republik, så länge de bröstade sig över den vite arbetarens höga privilegium att få sälja sin arbetskraft och välja sin herre till skillnad från negern som såldes utan att man frågade efter hans tillåtelse, så länge var de oförmögna att kräva verklig frihet och kunde inte heller stötta sina europeiska bröders frigörelsekamp.”


Marxismen tillhör ett av den västliga tankens huvudspår.

Vi lever för närvarande i det samhälle av klasser och klasskonflikter som han skildrat.

Vi lever i Karl Marx tid.


Bjørgulv Braanen

Chefredaktör för norska dagstidningen Klassekampen, där texten tidigare har publicerats.

Översättning: Pia Bergström och Martin Aagård

ARTIKELN HANDLAR OM