ÅSIKT

Mer film åt folket

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Motsägelsefullt när regeringen äntligen presenterar ny proposition

Foto: "Alena". Foto: SVT

Efter dryga halvseklet av Harry Scheinskt präglat filmavtal presenterade regeringen den nya filmpropositionen häromdagen. Flera år av utredningar har lett till en något rakare målformulering och syn på kvalitet. Med ett statligt helhetsansvar kommer Svenska filminstitutets inflytande som bedömare och beslutsfattare öka.

Positivt är att det havererade automatstödet slopas och, i andra änden, att stödet för utveckling framöver också kan ges till sökande utan producent. Förslaget om tre branschråd är möjligen sympatisk. Men filmsverige är litet och risken för jäv och utdragna processer överhängande.

De största problemen är kända. Dels att filmen som enda kulturyttring från och med 2017 straffskattas med 25 procent. Det är unikt i Europa och rimmar illa med synen på film som ”en av de viktigaste konstformerna i vår tid”. Dels biomonopolet, snart med tio år på nacken. Propositionen nämner det knappt och alls inga motåtgärder. 25 miljoner till glesbygdssalonger lär ätas upp fort av den höjda momsen.

Däremot slås fast att digitaliseringen medfört att landsortsbiografer numera kan visa ny och publikstark film, vilket förstås inte gör det troligt att de mer utmanande filmerna står på tur. Utan dagens möjligheter till hög beläggning hade En man som heter Ove och ”100-åringen” inte nått sina succésiffror. I skuggan av blockbustern, svensk eller amerikansk, drabbas de små filmerna ytterligare.

Vad propositionen däremot vill motverka är uppdelningen mellan brett och smalt. Nog för att Sverige skulle behöva fler ”mellanfilmer” – om inte annat för att överbrygga eskalerande publikbarriärer – men definitivt inte fler mellanbudgetar.

Efter att många branschröster länge talat om kravet på mer pengar i varje enskild produktion, är det glädjande att den nya filmpolitiken – om än oklart hur – öppnar för fler unika filmberättelser. Men det borde vara en självklarhet att genomsnittsbudgeten sänks. Dels för att nästan inga filmer bär sig, men framför allt för att kreativiteten i uttrycket inte är avhängigt den ekonomiska insatsen. Nya talanger måste släppas fram, medan de mer etablerade bör få fler chanser att misslyckas.

Ta ett par av filminstitutets Moving Sweden-projekt, filmer mellan 30 och 60 minuter som kostat 2-4 miljoner. I ett par fall har skaparna även lyckats få ut långfilmer. Efter premiär i SVT i somras har genredramat Alena, nu i förlängd version och med utländskt säljbolag i ryggen, visats på festivaler världen över. Svensk biopremiär sker i höst och fler utbrytarförsök lär följa.

Via Cannes och Youtube nådde 30-minutaren Kung Fury mångmiljonpublik, medan föräldramötesdramat 6A, en timlång film inspelad på fyra dagar med kortfilmsstöd, nyligen fick ett varmt mottagande i Berlin.

Omvärlden tycks redo att möta nya format och strukturer. Filmsverige, med dess gamla och nya rörliga bilder, måste bli det också.

ARTIKELN HANDLAR OM

Youtube

Kung Fury

Film