ÅSIKT

Tro inte på Roslings bok – då är det kört

Det krävs en grundläggande ekonomisk förändring

avÅsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2 | Foto: TT
Hans Roslings bok ”Factfulness” ger intryck av att välstånd, vetenskap och klimatkrisen kommer att lösa sig av sig självt, skriver Åsa Linderborg.

Bill Gates älskar Hans Roslings Factfulness och det kan man förstå. Världens rikaste människor älskar alla som ­låter som Ernst Rolfs självbedrägliga kuplett: ”Bättre och bättre dag för dag …”

Visst har mycket blivit bättre; fattigdomen har halverats, barn vaccineras och allt fler flickor går i skola. Men världen har också skapligt stora problem.

Demokratierna blir fler men samtidigt allt mindre demokratiska. Ojämlikheten mellan och inom länder växer. Roslings paradexempel, att barnadödligheten minskar, måste spjälkas ner.

I Storbritannien ökar spädbarnsdödligheten för andra året i rad. Förklaringen är ökad fattigdom.

Det finns absolut ingenting som styrker Roslings påstående att jorden lätt som en plätt klarar både välstånd och en befolkningsökning på tre miljarder invånare fram till 2050. Den uträkningen är helt enkelt mer önsketänkande än vetenskap, som Christian Berggren, professor emeritus industriell organisation vid Linköpings universitet, påpekade i Agenda (SVT 7 okt).

Men framför allt är Factfulness ett hån mot den globala uppvärmning som riskerar kortsluta hela jordklotet, som Björn Wiman konstaterar (Dagens Nyheter 14 okt).

Man kan inte, som nyliberalerna slå sig till tro med tron att tekniken förr eller senare kommer lösa problemen.

I Lilla drevet avsnitt 206 påpekar Ola Söderholm, som är den spetsigaste miljötänkaren vi har i Sverige, något väldigt typiskt: Det är i den kapitalistiska branschpressen, så som Veckans Affärer och Foreign Policy, som man får läsa sanningarna. Där skriver de rakt ut, att det ser väldigt mörkt ut och grön tillväxt är humbug. Grön tillväxt, som Gates och andra Ernst Rolf-lallande filantroper tror på, räcker ingenvart. Vi måste organisera samhället på ett helt, totalt grundläggande, nytt sätt. Inte minst ekonomiskt.

Det här är väldigt typiskt på så sätt att eliten kräver att få vara välinformerad. Vilka politiska slutsatser de ska dra av informationen är en annan sak. Det borgerliga grupptänkandet från Handelshögskolan dominerar analysen eftersom det ligger i elitens natur att inte ägna sig åt självskadebeteende, det vill säga, att tänka systemkritiskt. (Läs Mikael Holmqvists Handels, Atlantis förlag). Men de vill i alla fall ha fakta på bordet. Det är därför vänstern ska läsa näringslivsjournalistik.

Ola Söderholm jämför högerns journalistik med public service, som till diverse klimatexperter ställer frågan: Går det att rädda klimatet? Men det är ju inte forskarna som ska svara på det, utan politikerna! De ska redovisa för oss vilka miljöförslag de har. De ska tala om vilken press de vill sätta på dem som tjänar pengar på att förstöra miljön.

Roslings energi och utvecklingsentusiasm är en befriande och underbart hoppingivande kontrast till det dystopiska tänkande som lägrar världen, särskilt för unga. Men i händerna på dem blir Factfulness – detta tillväxtevangelium förklätt till humanism – en smått livsfarlig bok, eftersom den är renons på orsakssamband och maktanalys.

För Rosling handlar allt om vetenskaplig utveckling, folklig mobilisering genom historien är ingen faktor. Som om välståndet, de vetenskapliga landvinningarna och nu lösningarna på klimatkrisen bara sker av sig självt.

Tror vi det, är det kört.

Factfulness kan ställas mot Göran Therborns resonemang i Kapitalet, överheten och alla vi andra (Arkiv 2018). Folket har drivits tillbaka till en situation som kan liknas med perioden 1920–1950: Förmögenhetskoncentrationen och korruptionen liknar 1800-talet.
Inkomstfördelningen är som under mellankrigs­tiden.

Demokratins urholkning motsvarar tiden före 1918 när man hade rösträtt efter plånbok. Rasismen, antisemitismen och islamofobin för tankarna till 1930-talet. Lägg till detta klimatkrisen.

Det finns ingen anledning att falla ihop av uppgivenhet, men tillväxtpropaganda som låter som en revykuplett från 1923 kan knappast vara tidens melodi.

ARTIKELN HANDLAR OM