ÅSIKT

Gränser för kvinnlig frigörelse utmanas

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Förortsskildring av Céline Sciamma visas i Cannes

I ”Bande de filles” fär tjejerna stå i centrum.

CANNESFESTIVALEN Kvinnor är ett sällsynt släkte i Cannes stora tävling och när Céline Sciamma istället fick inviga en av festivalens sidosektioner med sin film Bande de filles passade hon på att fälla en syrlig kommentar från scenen: ”Faller vi inte makten i smaken får vi utgöra en motkraft!” Och det är precis vad tjejgänget i Bande de filles gör. Nästan 20 år efter den epokgörande förortsskildringen Medan vi faller är det äntligen deras tur att stå i förgrunden.

Skådeplatsen är även denna gång en parisisk förort, med samma svindlande höghus och betonghårda gårdsplaner. Men för Marieme och hennes vänner är det inte främst polisen som är boven i dramat.

Precis som i sina tidigare filmer, Water lillies och Tomboy, utmanar Sciamma gränserna för unga kvinnors frihet. Marieme måste ta hand om sina småsyskon, hjälpa mamma på jobbet och kontrolleras av sin storebror. Inte undra på att studierna blir lidande.

Tanken på frigörelse föds när hon träffar Lady, Adiatou och Fily. De snattar, de slåss, de snor skolkamraters lunchpengar för att ta in på hotell och framföra den optimala mimningen av Rihannas Diamonds.

När en annan vit regissör besökte Cannes med en skildring av svarta ungdomar på drift, jag tänker på Ruben Östlunds Play, kallades filmen rasistisk. Sciamma lyckas sannolikt undvika dylika anklagelser, eftersom filmen erbjuder åskådaren ett mer konventionellt inkännande personporträtt. Men den berusande energin i Bande de filles känns samtidigt helt ny. Kanske för att lyskraften aldrig är så stark som hos människor som aldrig annars får synas.