Kultur

Multnande sonetter

Av: 

Göran Greider

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

mannen utan väg är genomdålig dårdikt

På sommaren erbjuds äntligen tid för att läsa klassiker. Kanske upptäcker du att det som var så omvälvande för x antal år sedan, har förändrats. Vilka titlar håller inte för moderna läsglasögon? Aftonbladets kritiker synar kanoniserad litteratur. I dag: Göran Greider läser Erik Lindegrens mannen utan väg, utgiven 1942.

Erik Lindegrens mannen utan väg, en gång modernismens stora fanfar i svensk litteratur, ligger nu som en stum, hoprostad ­cykelringklocka i grönskan.

När en ung Lindegren skickade in den till Bonniers fick han ett blankt nej. Det sades att rader ur den ropades högt i förlagskorridorerna som exempel på dårdikt. Samlingen brummar i gång med en fjorton rader lång parentes: ”(i speglarnas sal där ej ­endast Narkissos/ tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel/ diade evigheten med en grimas/ de obegränsade möjligheternas land)”.

Och jag tråkas ihjäl av det överlastade språket som lider av ett slags metalltrötthet.

Han skrev dessa sprängda ­sonetter som en reaktion på krigsutbrottet, men det råder i dikterna en total mobilisering: Språket får aldrig vila i en enda vardaglig mening. Det får ett ­militärt drag. Allt är skrivet vid fronten.

Är mannen utan väg en död klassiker?

Ja, det modernistiska idiomet låter numera oftast som en ­parodi på klassisk modernism. Samlingen förlöste en fyrtio­talistgeneration, i alla fall dess ångest, men vem kan i dag för­lösas av detta? Jag läser de fyrtio sprängda sonetterna och det är som att kliva in i en stad som Le Corbusier ritat - en ”frostens azurblå stad” - men som sedan bombats och där döda männi­skor ligger på de funktionsuppdelade gatorna. Också jag får lust att ropa i en Bonnierkorridor.

Och ändå - i efterhand är det just det döda i dessa dikter som här och var börjar fängsla mig. Plötsligt tycker jag att flera dikter börjar handla om den nu ­pågående flyktingkatastrofen på Medelhavet.

Jag stirrar på raden: ”…världsläget breder sina fläckar över ­haven/ och samvetets rester ­rasar i tornklockans asyl”. Eller: ”Långt ut i oceanen gungar ­Medusas huvud/ med grånade armar och mastkorg av evig sorg”.

Tiden som gått har fått den ­döda diktkroppen att börja förmultna och här och var i springorna växer något. Och vid några tillfällen lösgör sig konturerna av ett jag eller ett vi, såsom när man ser gröna blad och korniga ansikten speglas i död, skinande metall. Men det döda har övertaget. Det är inte det att det är dårdikt.

Det är ofta riktigt genomdålig dårdikt: ”o önskekramp med swingmusik och rövande händer/ och kärlek bröst mot bröst och etermaskens hus”.

mannen utan väg är en diktsamling som kommer att må bra av att ligga och bli fuktig och litet förstörd på verandabordet under sommaren. Den döda klassikern måste dö litet mer. Då pinglar det ibland till från cykelringklockan.

ANNONS

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Poesi