Psykmanual gör normala knäppa

avOlle Svenning

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Humörsvängning, PMS och sorg kan bli sjukdomsstämplat

tokiga råd? Tusentals psykiatrer protesterar mot nya rekommendationer i psykiatrins bibel DSM. ­Tiotals miljoner ”normala” personer riskerar att definieras
som mentalt sjuka.
Foto: Thinkstock

Två veckor, mer än så har du inte på dig för att sörja en mycket nära anhörigs död. Dröjer din sorg sig kvar riskerar du att klassificeras som mentalt störd, som en sjukligt depressiv person i behov av psykiatrisk vård eller åtminstone ordentlig medicinering.

Så står det i den senaste manualen för mental störning, DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Den kallas ofta för psykiatrins bibel och skrivs av en gigantisk panel av psykiatrer. Huvudansvarig är det amerikanska psykiaterförbundet, APA. Manualen anses starkt normerande för psykiatrisk vård över större delen av världen. DSM-rapporterna distribueras i miljonupplagor.

Helt nyligen publicerades DSM-5. Den utvidgar påtagligt antalet diagnoser för mental sjukdom även om den slopar några. Exempelvis betraktas inte, som i tidigare DSM-utredningar, homosexualitet som en mental störning. Till den kategorin räknas däremot sorg över en anhörigs död, premenstruella plågor, humörsvängningar, vissa kognitiva problem hos äldre och ätstörningar, till exempel att vräka i sig för mycket mat en gång i veckan. Barn som definieras som sårbara för framtida psykossjukdomar bör medicineras.

DSM sänker också trösklarna för vilka mentala tillstånd som ska klassificeras som ”sjukliga”. Därmed minskar patienternas rättssäkerhet och de riskerar utsättas för behandlingar som kan vara direkt skadliga. Deras självuppfattning och identitet kan förändras negativt. Dessa varningar uttrycks i ett upprop, Is the DSM-5 safe? Flera hundra ledande psykiater har undertecknat.

Under de decennier DSM skrivit ut definitioner på och klassificerat psykisk ohälsa har antalet sjukförklarade ökat oerhört drastiskt, i mångmiljontal. Förskrivningen av medicin har nått svindlande höjder. Användandet av psykofarmaka i USA har på 26 år ökat med 4 800 procent.

Den här gången har DSM-rapporten mötts av hård och mycket omfattande inomvetenskaplig kritik. Tiotusentals psykiater protesterar. En bred rörelse som kallar sig Stop-DSM har bildats; den har sitt främsta fäste i Frankrike och Spanien.

Den främste motståndaren är dock den amerikanske psykiatern Allen Frances som ledde studierna under DSM-3 och DSM-4. Allen, som inledde den omfattande debatten med en ledare i British Medical Journal, kallar sina efterträdares rapport för en sörja, utarbetad i hemlighet. Han varnar för överbehandling och för medikalisering av ordinära psykiska åkommor. Med DSM-5:s nya definitioner ”kommer ytterligare tiotals miljoner människor, nu betraktade som normala, att definieras som psykiskt sjuka.”

Detta mer eller mindre tvivelaktiga vårdbehov kommer att kräva alltmer resurser medan människor med svåra mentala sjukdomar trängs ännu längre bort från vården. I dag behandlas bara en tredjedel av dem som har svårartade depressionssjukdomar. I de amerikanska fängelserna finns en miljon svårt mentalt sjuka som inte får vård. De som lider av mycket svåra mentala sjukdomar tillhör vår tids absolut mest marginaliserade. De befinner sig ofta utanför vanligt socialt liv. De är fattiga, de dör långt i förtid och självmordsfrekvensen är alarmerande hög.  Sambandet mellan social utsatthet, stigmatisering och fattigdom å ena sidan och svåra mentala sjukdomar är skrämmande tydligt.

Allen förklarar att han inte vill klassificeras som företrädare för ”antipsykiatri”. Han är verkligen ingen Michel Foucault. Allen skriver: ”Motståndarna mot DSM-5 kommer från en rad olika psykiatriska tankeriktningar som förenas i oro över att DSM:s rapport inte är vetenskapligt tillförlitlig. Vi försöker rädda psykiatrin från DSM-5:s misstag”.

Allen hemfaller inte alls åt den lite enkla metoden att koppla DSM till de stora läkemedelsbolagens intressen. Han menar att de psykiatriska läkemedlen varit till stor lättnad och befrielse för de sjuka. Allen betraktar medicinering som betydligt riskfriare än de mänskliga faror som kan följa av den förestående omdefinieringen av vad som är mentala sjukdomstillstånd.

För fullständighetens skull bör det ändå nämnas att av de 1 500 experter som arbetat med DSM-5 är tre fjärdedelar knutna till någon av de stora läkemedelsgiganterna.

Kritiken mot DSM delar inte in psykiatrer i den vanliga fruktlösa positionen: psykoanalytiker/biologister. Motståndet kommer från såväl psykoanalytiskt orienterade forskare som från de med mer biologistisk inriktning, alltså de som alltmer söker biologiska markörer för mentala sjukdomar. Till kritikerna hör också det ledande brittiska psykologförbundet, som förespråkar en mer kulturellt baserad definition av psykisk ohälsa.

Norman Sartorius, tidigare chef för Världshälsoorganisationen WHO:s  mentalhälsoavdelning, knyter an till den kulturkritiken. Han pekar på en starkt socialt-geografiska begränsningen i DSM-utredningen perspektiv. Mentala sjukdomar definieras, påpekar han, mycket olika över världen. I Kina existerar inte ens begreppet ”depression”. I delar av Afrika betraktas inte ”demens” som ett sjukligt tillstånd.

DSM-5 skriver helt enkelt ut rekommendationer och definitioner på psykisk ohälsa som kan knytas till den anglosaxiska världen. Psykisk hälsa kopplas till de normer som bär upp i första hand det amerikanska samhället: individualism, systemanpassning, självhävdelse­behov, konkurrens och ett mått av hedonism. Mental hälsa riskerar därmed att bli förvandlad till en samhällelig-kulturell konstruktion.

Den franske professorn och psykologen Roland Gori går långt i sin kritik. Han menar att västvärlden är på väg att drastiskt inskränka vad som betraktas som normalitet: ”Vi medikaliserar vår existens”. Därigenom blir det lättare att upprätthålla samhällelig kontroll över medborgarna. Karin Johannisson, idéhistoriker och medlem av Statens medicinsk-etiska råd har samma uppfattning, fast hon uttrycker sig mildare: ”Det finns en risk att vi krymper normaliteten, genom att hela tiden utöka antalet diagnoser och göra dem bredare.”

Filosofen och professorn Jena-Claude St-Onge ställer i en nyutkommen bok den naturliga frågan: ”Tous fous?” Är vi alla galna?

Publicerad: