ÅSIKT

Caitlin Moran bjuder på humor helig vrede

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ny bok av superkrönikören med okuvlig livsglädje

Foto: Brittiska Caitlin Moran (född 1975), skriver krönikor för bland annat The ­Times. Hon slog igenom utanför England med boksuccén ”Konsten att vara kvinna” 2012.

Det finns en sorts brittisk gapighet som är alldeles oemotståndlig. En charmerande respektlöshet, det glada och liksom ändå artiga sättet att sätta rallarsvingar i nyllet på allt och alla som förekommer överallt i brittiska medier, som gör slaskjournalistiken lite, lite mer intelligent och den seriösa lite, lite fnissig.

Där återfinns om någon Caitlin Moran. Superkrönikören som levererar lustigheter till tre tidningar i veckan, om tv, livet och världen. Socialfallsungen som blev medieunderbarn när hon 16 år gammal blev musikskribent i Melody Maker och placerade sig mitt i det brittiska 90-talets mest skummande flodfåra.

Ja, och så är hon feminist också. En ohejdat glad feminist, ångvältsentusiastisk i sin tro på att galenskapen i förtrycket av kvinnan går att stoppa, bara alla börjar uppföra sig anständigt. Det var i den rollen som hon förra året blev känd utanför England med samlingen Konsten att vara kvinna, där hon grävde upp sina skamligaste kvinnokroppsminnen, vred dem till sanslöst roliga historier för att till sist tvista dem till helig vrede över all den idioti som stoppar kvinnor.

Nu är hon tillbaka i bokform med Morantologi, ett mer traditionellt ihopplock ur en popkulturjournalistisk gärning. Lite tv-kritik, lite kändisintervjuer, några djupt personliga hågkomster, ett och annat politiskt angrepp på ett hårdnande brittiskt samhällsklimat, lite feminism.

Hon är en lysande underhållare, men som ofta med snärtiga texter menade som snabba kommentarer i ett nu som är passerat känns det lite tröttsamt med alla lustigheter staplade på varandra. Särskilt i de gränslösa hyllandena av tv-serier som Sherlock och Doctor Who (?!). Något av skärpan försvinner när Caitlin Moran inte är lika arg som glad, när alla de där fyndiga formuleringarna inte riktas mot något, mot patriarkatet till exempel som ju mår mycket bra av att skrattas till ödmjukhet.

Men något annat framträder. Några fler glimtar ur den där barndomen med sju syskon och en sjukskriven pappa i ett Wolverhampton där regnet aldrig tycks sluta strila nedför grå husfasader, det där stoffet som det verkar gå att fila fram hur många vansinniga historier som helst ur men som också lämnat spår som inga klubbkvällar med Lady Gaga kan sudda ut.

Där blir Caitlin Moran något mer än skolans smartaste clown. Hur hon bollar en perfekt upplagd historia om hur hennes pappa lämnade henne och syskonen i bilen utanför puben för att sen fylleköra hem och däcka på hallmattan - göra den till bland det festligaste man läst - med texter om hur fattigdom känns: ”som en oändligt utdragen drunkningsdöd”.

Och när bokens krönikor, där Caitlin Moran själv alltid är drivkraft och huvudperson, ger fler pusselbitar, berättar om hur hon aldrig vill lämna Storbritannien, alltid vill återvända till de få ställen dit hon redan rest som barn och ung. Där befästa den trygghet som hon ändå byggt upp, ta med sina barn dit, sin man och förundras över hur mycket livet har förändrats men att hon ändå är samma. Då växer också förståelsen för hur den där okuvliga livsglädjen är alldeles nödvändig för att skaka regnet ur armarna, fattigdomens regn.