ÅSIKT

Vem bär skulden?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Jon Weman om att pengarna finns – men inte där de behövs

Det är ingen slump att svenskan och tyskan har samma ord för engelskans ”debt och ”guilt”.

Den som är satt i skuld är icke fri”. Med de odödliga orden vann Göran Persson folket för sin – ekonomiskt irrationella – nedskärningspolitik på 1990-talet. I sin bok med samma namn har han kallat ett kapitel ”En värld satt i skuld”.

Liknande tongångar hörs nu igen; ”en värld satt i skuld är inte fri”, skriver Svenska Dagbladets ledarredaktion. En av Financial Times mer pessimistiska analytiker, Samuel Brittan, talar om en 15 år lång lågkonjunktur medan privata och offentliga ”skuldberg betalas av”. Sveriges största finansblogg, Cornucopia, mästrar om slutet på ”bolånefesten” och spår dystra tider för alla överskuldsatta. Prisade affärsskribenten Andreas Cervenka skriver om att ”världen är satt i pant” och om ”de skuldberg som skapats av tidigare generationer”. I USA varnar den radikala högern i debatten om ”det fiskala stupet” för att amerikanerna är på väg att bli skuldsatta för generationer framåt.

Det är inte svårt att hitta liknande skildringar: Finanskrisen framställs som ett straff för att ”vi” alla ansvarslöst handlat på kredit.

Det är ingen slump att svenskan och tyskan har samma ord för engelskans ”debt” och ”guilt”. Skuld ger ekonomiska samband en moralisk dimension. I stället för att fundera över orättvisor och exploatering, funderar vi över vilka som är ansvarstagande och vilka som är slösaktiga.

Men en sak är säker: Lån är ett nollsummespel. För att någon ska kunna vara skuldsatt, måste någon annan sitta på fordringar. För att någon ska kunna vara bankrutt, måste någon annan ha ackumulerat tillgångar. En hel värld, eller en hel generation, kan inte vara skuldsatta: Någon är alltid i skuld till någon annan.

10 procent av Sveriges befolkning sitter på 56 procent av landets nettoförmögenhet, och då består ändå merparten av de resterande 90 procentens förmögenhet till allra största delen av troligen övervärderade och kanske överbelånade bostäder.

Göran Persson själv förklarade i november att ”Sverige är mer skuldsatt än Italien”. Riksbankschefen Stefan Ingves hävdade några dagar senare att hushållens lån ”är på väg mot ett läge som inte är hållbart”. Men Sverige som helhet har 44 miljarder mer i fordringar på omvärlden än vad omvärlden har på oss. Det de som varnar för en ”skuldbubbla” egentligen menar, är att den stora majoriteten blir allt mer skuldsatta, medan pengarna samlas hos ett fåtal.

190 000 superrika i världen uppskattas av analys­firman Wealth-X sitta på 26 triljoner dollar, mer än USA:s och Kinas BNP tillsammans; en annan studie, av organisationen Tax Justice Network, kommer fram till att 20-30 triljoner dollar finns undangömda i skatteparadis, varav en tredjedel hålls av bara 90 000 personer. Grekiska miljardärer visar just nu en ”enorm aptit” på att flytta pengar ur landet och köpa lyxfastigheter i London, rapporterar The Guar­dian.

Den keynesianske ekonomen Robert Skidelski påpekar att många har frågat sig efter finanskrisen varför bankerna lånade ut så vårdslöst, men färre varför det fanns sådan efterfrågan på lån. Medianinkomsten i USA har inte ökat på 30 år, trots att BNP har stigit, konstaterar han – att handla på kredit blev det enda sättet att hålla uppe konsumtionen och leva upp till idealen i den amerikanska drömmen. Hade amerikanerna varit ”skötsamma” och sparat i stället för att låna, hade USA:s ekonomi sedan länge kollapsat på grund av fallande efterfrågan.

Snarare än en skuldkris, har vi en ojämlikhetskris. Pengarna finns, men inte där de skulle behövas.

Allt sedan krisen inleddes har dock den huvudsakliga motåtgärden varit att trycka mer pengar och skänka bort dem till rika människor – eller ”kvantitativa lättnader”, som det kallas, när centralbanker skapar pengar elektroniskt och använder dem till att köpa upp obligationer och andra finansiella tillgångar och därmed driva upp priset på dem, till glädje för finansmarknaderna. Som bi­effekt går även priserna på exempelvis olja och livsmedel upp och gör folkmajoriteten fattigare. Det finns ”överväldigande bevis” för att kvantitativa lättnader ”ökat en redan extrem ojämlikhet”, konstaterar finansanalytikern Dhaval Joshi för The Guardian. I våras genomförde Riksbanken förberedelser för att ”i ett extraordinärt läge” kunna göra samma sak i Sverige.