Våga ta ställning mot extremhögern

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När liberalismen krisar får främlingsfientligheten chansen att växa

lyssna på tingsten Kulturradikale liberalen Herbert Tingsten (1896–1973) är aktuell i nya biografin ”Herbert Tingstens sista dagar” av Per Wirtén. Läs och lär, uppmanar Åsa Linderborg dagens liberaler.
lyssna på tingsten Kulturradikale liberalen Herbert Tingsten (1896–1973) är aktuell i nya biografin ”Herbert Tingstens sista dagar” av Per Wirtén. Läs och lär, uppmanar Åsa Linderborg dagens liberaler.

Herbert Tingstens tragiska öde är att både högern och vänstern fixerat sig vid hans sämsta sidor: den rabiata antikommunismen, den svart-vita världsbilden, vurmen för Nato. Det högern älskar honom för, fyller vänstern med avsky. Det är den Tingsten som var chefredaktör för Dagens Nyheter åren 1946–1959 som står i centrum för känslorna. Den unge vänsterradikalen och den sökande åldringen har tvingats skrumpna för att täcka behovet av schematiseringar.

Välkommet därför, att vänsterliberalen Per Wirtén nu komplicerar bilden med biografin Herbert Tingstens sista dagar. Det är lite förvånande att han försöker ärerädda den medelålders megafonen från Kalla kriget, vars åsiktsintolerans han inte riktigt frilägger, men boken har ändå möjligheter att öppna ögonen på dagens liberaler: I stora delar av Tingstens värv kan ni hitta en aftonstjärna som hjälper er att navigera på stormigt hav, nu när ni själva inte längre har förmågan att göra det.

Redan 1936 utkom Nazismens och fascismens idéer. Där tecknar Tingsten fascismens borgerliga karaktär; överallt där den kommit till makten har det varit med stöd av borgerligt antisocialistiska grupper. I valet mellan den röda och den svarta massan, väljer samhällseliten alltid den svarta i visshet om att den privata äganderätten förblir intakt. Samma sak visar Henrik Arnstad i nyutkomna och viktiga Älskade fascism, och han påminner vår historielösa samtid: högerextremismen blir möjlig när liberalismen befinner sig i kris.

Hela Europa är ett just nu pågående exempel på detta: liberalismen krisar och högerextremismen växer. Ingen i den borgerliga offentligheten gillar Sverigedemokraternas frammarsch, alla vill stoppa dem – men hur?

Dagligen hör vi kravet att vi måste ”ta debatten” om invandringen. I bräschen för denna rörelse går Stina Dabrowski, ordförande för Publicistklubben. Själv har hon ”tagit debatten” på två sätt: hon har bjudit in Avpixlat, som publicerat hot om våld mot journalister, och hon har anklagat antirasistiska debattörer för att bedriva åsiktsförtryck.

Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski.

Dabrowskis exempel på åsiktsförtryck är den kritik som riktats mot Jasenko Selimovics text ”Jonas, min vän”. Åsa Linderborg är en av dem som vill strypa debatten, menar hon, eftersom hon ifrågasatt att Selimovic text alls publicerades.

Det är helt riktigt. Jag tycker inte att DN skulle ha publicerat artikeln eftersom den är intellektuellt underhaltig; där finns inte en rak tanke. Jag vill inte förbjuda bludder, men ja, jag tycker det är lika typiskt som tråkigt att Selimovic gick att läsa i just DN Kultur.

När DN publicerade Jonas Hassen Khemiri var det som om kulturradikalen Tingsten återigen trampade tidningsgolvet. Det fanns för första gången på länge en redaktionell röst som tog ställning i en liberal grundprincip: Alla människor ska behandlas lika, oavsett härkomst och hudfärg. Sen fick Selimovic förvirrade litania samma utrymme. Debatt för debattens skull, allt som rör om i grytan hälls ner i spalterna.

Sverige drivs i en stenhård, dansk riktning. Även i Danmark började det med att det borgerliga etablissemanget samlade sig kring ”Vi måste ta debatten”-kravet, där ”ta debatten” betydde att vi måste våga tala om problemen med invandringen.

Jag har aldrig riktigt fattat vilka dessa ”vi” är som ska ”ta debatten”, men hittills har parollen formulerats mer som en anklagelse mot antirasisterna än som en uppmaning till alla borgerliga humanister att ta strid mot det monster som påbörjat sin vandring genom Europa.

Så vilka är ”vi”? Vänstern har konfronterat högerextremisterna sen 1919 när fascisterna första gången samlades på Piazza san Selporco. Aftonbladet Kultur, för att ta ett mig nära exempel, har publicerat hundratals artiklar bara de senaste fem åren. Kanske är det dem Dabrowski tänker på när hon framställer samhällsdebatten som alltför entonig: Om bara ni håller tyst en stund, så kan vi få höra vad de andra har för viktigt att säga.

Vi som vägrar ”ta debatten” med högerextremisterna under stålkastarbelysta samtalskvällar menar att det finns vissa grundläggande värderingar som man inte kan kompromissa om. Vi hittar helt enkelt inget gemensamt med dem som förnekar alla människors lika värde och vi tycker heller inte att man ska ge dem en spelplan. De får skapa sig ett eget utrymme, vilket de också har gjort. Det är inte att ”fly”, som Dabrowski påstår, det är att ta ställning.

Om Stina Dabrowski på allvar oroar sig för högerextremismen och verkligen tror att debatt är en framkomlig väg, tycker jag hon ska ta debatten själv. Ska vi ta henne på orden, är hon beredd att prata med alla som inte förespråkar våld (Avpixlat var alltså ett omotiverat undantag). Det betyder att hon står till förfogande för debattaftnar där dagordningen innehåller allt från flyktingkvoter och arbetskraftsinvandring till myten om förintelsen, somaliernas IQ och romernas kriminella gener.

Sånt kräver både tålamod och förberedelse. Dabrowskis husgud John Stewart Mills principer om yttrandefrihet kommer i det sammanhanget inte att vara nåt dräpande vapen. En genomläsning av Tingsten räcker långt längre, även om han själv säkert hade jagat över stock och sten den som menar att det är en liberal hållning att söka dialog med högerextremister. Som Alf W Johansson skriver i Tingsten och kalla kriget, var Tingsten verksam under en tidsperiod när det rådde konsensus kring antifascismen. Den lyckan har inte vi.

Jag tar hellre  debatten med liberalerna än med högerextremisterna, för dem kan man i alla fall vädja till ska återupptäcka humanismen i den idétradition som snart gått helt förlorad.

Alla liberaler svajar sannerligen inte, men alltför många gör det. Förhoppningsvis kan Per Wirténs Tingstenbiografi hjälpa till att staga kompassen. Läs och lär er ta ställning, innan det är för sent.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.