ÅSIKT

Kapitalet måste skrämmas en gång till

Göran Greider manar till strejk och vänsterpopulism för att stoppa nyliberalismen och rädda demokratin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Gruvstrejk i Kiruna 1969. Arbetarrörelsens styrka skrämde en gång kapitalet och den politiska liberalismen till samförstånd, menar Göran Greider: ”Kapitalet måste skrämmas en gång till!”.
KULTUR

”Både Brexit och Donald Trumps framgångar beror på att fackföreningsrörelsen i USA och Storbritannien har brutit samman”, säger Europafackets förre ordförande John Monks.

En rakare och mer klargörande förklaring till den populistiska störtvågen över västvärlden får man leta efter. Men tittar man ut över Europa är det helt klart att högerpopulismens framträdande har sammanfallit med försvagade fackföreningar – kollektivavtal är överallt på väg tillbaka. Just i Storbritannien har häpnadsväckande antifackliga lagar stiftats och över hela EU har numera några få jurister i EU-domstolen avgörande makt över hur arbete-kapitalkonflikten ska hanteras, samtidigt som den ekonomiska (åtstramnings-)politiken styrs av den icke folkvalda regering som heter Europeiska centralbanken.


Allt detta inramas av den mäktiga tankeströmning som kan kallas ”auktoritär liberalism” – träffande beteckning på en era där stat och teknokrati kallas in för att nyliberalisera samhällena, inte minst genom att onödigförklara de fackföreningar som skulle kunna förvalta ett alternativ, folklig populism i protest mot nedskärningar och galopperande ojämlikhet. Och i en bok som handlar om att själva demokratin nu för första gången sedan mellankrigstiden på allvar är hotad, ställs den isande frågan: ”… riskerar kanske demokratin att dö med fackföreningsrörelsen?”.

Vad krävs för att rädda demokratin? är en rätt trögläst, direkt ofolklig bok som trots det har gett mig fler insikter än det mesta jag läst om populism på senare år. De tre författarna – Ingemar Lindberg, Claes-Mikael Jonsson, Sverker Gustafsson – står nära arbetarrörelsen och deras krassa, sofistikerade maktanalyser är ljusår från de sedvanliga moraliska fördömandena av den reaktionära populismen. De menar att det finns fog för stämningarna hos många av de väljare som lagt rösten på de populistiska partierna – dessa är helt enkelt offer för den hyperkapitalism som inte längre är inbäddad i sociala ramverk.

Än en gång märker man det överallt ökande inflytandet från den ungerskfödde samhällstänkaren Karl Polanyi


Än en gång märker man det överallt ökande inflytandet från den ungerskfödde samhällstänkaren Karl Polanyi. Han menade i sitt klassiska verk Den stora omdaningen från 1945 att nazismen och demokratins sammanbrott i allt väsentligt var ett resultat av att marknaden slog sönder livsvillkoren för miljoner människor. Polanyi eftersträvade därför en kapitalism ”inbäddad” i fackföreningar, demokrati och välfärd. Dagens auktoritära liberalism har i stället rivit både täcken och överkast av en kapitalism som nu springer naken genom samhällena.

I ett kapitel drar Ingemar Lindberg historien om den så kallade ”ordoliberalismen”, en tysk variant av marknadsliberal filosofi med konservativt ursprung. Ett antal ekonomer och jurister obefläckade av nazismen formade efter andra världskriget grunderna för den tyska, så kallade sociala marknadsekonomin. Ordoliberalismen var mer socialt ansvarstagande än den nyliberalism som Hayek och Friedman kom att stå för. Men den gick helt enkelt vägen genom staten och teknokratin för att nå samma marknadsmål: Begränsa det folkliga, demokratiska inflytandet över penning- och finanspolitik. I dag har denna teknokratiska, auktoritära nyliberalism tagit gestalt i Europa-unionens principiella åtstramningspolitik, som ödelagt stora delar av sydeuropa.

De tycks alltså tro att den där fredsformeln liksom snällt kan diskuteras fram, med lite god vilja från kapitalets företrädare.


När svenska politiker över hela skalan talat om ”ordning och reda” i finanserna och ”krona för krona” så är det ett uttryck för den ordoliberala strömningen; den har ekat genom den snabba marknadifiering som skett i Sverige. Denna teknokratiska politik är, menar författarna, en förklaring till de populistiska revolterna eftersom den effektivt förhindrat långsiktiga sociala investeringar. Man kan beskriva det så här: Bara stat och marknad blir kvar när ekonomisk liberalism överordnas politisk liberalism. Den ”kollektiva självreglering” som i synnerhet fackföreningarna (och deras motparter) stått för sidsteppas – och fältet lämnas fritt för högerpopulistiska rörelser att exploatera missnöjet med ojämlikhet och nedskärningar.

Jag skrev att de tre författarna står arbetarrörelsen nära. Det är också deras problem. De drömmer vackert om en ny fredsformel mellan kapital och arbete i en ny, världskapitalistisk era. Samtidigt avvisar de allt det som kunde kallas för vänsterpopulism: ”Grundhållningen bör vara programmatiskt icke-utopisk”.

Aj fan, skriver jag i marginalen. De tycks alltså tro att den där fredsformeln liksom snällt kan diskuteras fram, med lite god vilja från kapitalets företrädare.

Ideologisk antikapitalism! Vrede riktad mot den ekonomiska eliten! Välriktade strejker på arbetsmarknaden!


Vad de inte fattar är att den styrkeposition som arbetarrörelsen en gång uppnådde i högsta grad berodde på de långtgående politiska, till och med socialistiska kraven. Kapitalet och den politiska liberalismen skrämdes till ett slags samförstånd och ömsesidigt erkännande.

För min del tyder det mesta på att bara en genomgripande våg av just vänsterpopulism kan påverka kapitalmaktens politiska gren att gå med på en mer inbäddad kapitalism. Ideologisk antikapitalism! Vrede riktad mot den ekonomiska eliten! Välriktade strejker på arbetsmarknaden! Kanalisering av folklig ilska! De tre skribenterna sitter där och skriver på den väldiga kulle som den folkliga ilskan och de utopiska kraven en gång skottade upp men förstår det inte.

Kapitalet måste skrämmas en gång till.


ARTIKELN HANDLAR OM