ÅSIKT

Telia och Bonnier är vinnarna i den förenklade journalistikens värld

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Erik Simander/ TT NYHETSBYRÅN

avJan Scherman

KULTUR

En gammal slagdänga snurrar runt i mitt huvud. Anders Fugelstad som sjunger ”ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut”.

Jag tänker på Televerket, förlåt Telia, som nu ska köpa TV4 och alla dess systerkanaler, CMore och MTV3 i Finland. Firman som aldrig kunde leverera en telefon i tid ska nu fixa mitt tv-tittande. Den nya sanningen är att den starke chefredaktören, som var det fria ordets garant, är på väg ut genom köksdörren. In med telekombolagets vd och med staten som huvudägare. Staten som snart inför skatt på Public Service med SVT, SR och UR. Slaget mot de andra medieföretagen blir hårt. De som redan låter handelshögskoleutbildade publishers driva tv, radio och tidningar som vilka bilfabriker som helst. Det är verkligen inte som förr. Och den nya sanningen riskerar att bli att sanningen styrs och drivs från allt färre ägare.

Låt oss ta det från början.

I fredags avslöjade tidningen Resumé att Telia ligger i slutförhandlingar om att köpa hela Bonnier Broadcasting. En affär på mellan 10 -12 miljarder kronor.  Logiskt och säkert affärsmässigt korrekt för Telia som tappat sin själ som folkets televerk och svindlat iväg ett stort antal miljarder i östliga länder som Uzbekistan och fått dryga böter på halsen. Att fokusera på hemmaplan och äga tv-innehåll som man kan distribuera i sina egna nät och med konsumenter som betalar för sitt tv-tittande och måste registrera sig är ekonomiskt smart. Det nya Telia kontrollerar hela näringskedjan och lär på sikt kunna tjäna ännu mer pengar på oss alla.  Check i första boxen.

Bonnier har under lång tid betraktat TV4 som en kassako. Jag kan efter tio år som vd för TV4 lägga helan handen på bibeln och säga – så är det. Bonniers drygt 70 delägare har haft sina blickar riktade mot sina privata plånböcker. Under de där tio åren blev det 5 500 miljoner i vinst, minus ett par tre miljarder i koncessionsavgift till staten. Ett riktigt bra netto. Den som trott att Nordens största och ett av Europas största mediekonglomerat sett som sin främsta uppgift att värna yttrandefriheten bör nog titta närmare i denna firmas årliga bokslut.  Men Bonnier har fått det allt svårare ekonomiskt med sina medieföretag som trycker bokstäver på papper. Kassakon har blivit allt hårdare mjölkad. Tack och lov har Bonniers Fastighetsbolag garanterat innehållet i de där plånböckerna. Nu vill imperiet plocka hem en rejäl sudd med miljarder. Få tillbaka lugn och ro och luta sig mot det som är grunden i företagskulturen – böckerna, också att läsa på läsplattor och tidningar som gör alltmer tv själv. Och så pengarna från fastigheterna. Slutsats – sälj TV4. Check också i denna box.

Men det är då vi upptäcker den berömda elefanten i rummet.

Alltså Televerket, förlåt igen Telia. Det är staten som styr Telia i egenskap av störst ägare. Staten ska nu ratta ett vinstdrivande medieföretag. Tv-kompetens finns att köpa. Men den som äger bestämmer och bestämmer över utbud och innehåll. Hmm.

Är det inte så att staten också styr Public Service? Jo, men visst. Staten upprättar ett sändningstillstånd för SVT, SR och UR med regler om programverksamheten. Bolagen har styrelser och över alltihopa lyser en Förvaltningsstiftelse vars ordförande utses av regeringen.

Den svenska staten blir med affären Telia köper TV4 den största medieägaren på den svenska mediemarknaden. Public Service får årligen drygt 8 miljarder för sin verksamhet. Snart blir tv-avgiften skatt som alla ska betala. Bonnier Broadcasting omsätter cirka 8 miljarder. Det blir 16 miljarder totalt. Och så 1 000 anställda. Slå det den som kan – Schibsted, MTG, Discovery och allt vad ni nu heter. Staten blir störst.

Här är det inte check i box.

Jag har alltid hävdat att monopolliknande företag i mediernas värld är farliga då medier sysslar med opinionsbildning, granskning av makten, upplysning och folkbildning. Monolitiska ägarstrukturer riskerar ensidighet i åsiktsbildning.  

Telias planerade köp av TV4 får konsekvenser för synen på Public Services framtid. Hur stort ska SVT, SR och UR få vara när staten också har TV4?

Oro är bara förnamnet.

Att medieföretagen inte leds av publicister är ju ett faktum, en ny sanning. Gäller ju Schibsted, Bonnier, MTG och internationellt hela vägen till så anrika bolag som Washington Post, som ägs av Amazon.  Och New York Times största ägare är en mexikansk miljardär vid namn Carlos Slim.

Ska ytterligare en ny sanning bli att statens medieimperium tillåts bli mediegiganten i vårt land? Att Konkurrensverket skulle stoppa köpet har jag inga illusioner om då de visat stor förmåga att släppa igenom fusioner som lett till monopolliknande strukturer. Läs tv-distributören Comhems monopolposition.

I den förenklade journalistikens värld av vinnare och förlorare så vinner ju Telia och Bonnier. En får en framgångsrik tv-firma, en annan får pengar. Förlorare är med stor sannolikhet tittarna och konsumenterna som blir beroende av en mäktig ägare. Sanningen, såsom publicistikens inre kärna, befinner sig också i farozonen i denna ensidiga struktur. Eller så väljer vi bara att kalla det för en ny sanning.