Kultur

Nostalgi utan sentimentalitet

Marit Kaplas ”Osebol” och Patrik Svenssons ”Ålevangeliet” blev vinnare

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: SÖREN ANDERSSON
Augustvinnarna 2019, fr v Emma-Karin Rehnman, Patrik Svensson, Oskar Kroon och Marit Kapla.

Ska vi läsa Augustvinnarna Marit Kaplas Osebol (Teg publishing) och Patrik Svenssons Ålevangeliet (Albert Bonniers förlag) som ett uttryck för vår tids nostalgi? Om hur det kanske inte var bättre förr, men ändå inte så illa att det som förr var måste försvinna helt och hållet?

Det är svårt att inte se Kaplas Osebol som en form av nostalgi, låt vara utan sentimentala förtecken. Osebol, en avflyttningsby i Värmland, består av intervjuer gjorda hemma hos 42 ortsbor, intervjuer som Kapla sedan har redigerat till ett slags dokumentärpoesi. Vi minns genren från Göran Palms resor genom Sverige omvandlade till poesi – Sverige en vintersaga, även den dokumentärpoesi, om än med andra förtecken.

I Osebol var det tveklöst bättre förr, nu har det mesta försvunnit, från forna tiders flottning över fabriker till skolor och annan infrastruktur. Det finns antingen ingen möjlighet att bli kvar för de som vill, eller så har vi de som inte har någon annan möjlighet än att just bli kvar. Om detta har Kapla diktat 800 sidor, visserligen rätt textglesa sidor, med ambitionen att helt enkelt dokumentera Osebol.


Ålen är också utrotningshotad. Den är även svårfångad, inte bara i bokstavlig bemärkelse, utan lika mycket bildligt. Mystiska äro dess vägar, även om vi sedan 1920-talet vet att den har parningslekar i Sargassohavet (fast ingen har sett en vuxen ål därstädes), och att den kan bli urtidsgammal och har fascinerat lärda sedan antiken. Från Aristoteles till Freud, minst, har spekulationer kring denna hala varelse förekommit. God är den också, rökt som stekt.


Lika hal och svår att nåla fast som ålen kan en relation mellan en far och en son vara. Patrik Svenssons historia om ålen är lika mycket, om egentligen inte mer så åtminstone bevekelsegrunden för boken, en historia om hans relation till sin ålfiskande far. Det är i fiskandet av ål som de kommer varandra nära, ja, kanske lika nära som vår kunskap om just ålen är fjärran.

Så nog finns även i Svenssons bok ett drag av nostalgi, kanske något halare än i dokumentationen av Osebol, men tveklöst söker båda böckerna rädda sina världar från att alldeles försvinna eller glömmas bort.

Jag har ingen åsikt om huruvida dessa Augustvinnare är de rätta eller ej. Men jag gläder mig åt att hederspriset tilldelades Jan Stolpe, vars översättargärning av klassiker är ett annat sätt att rädda svunna världar värda att hålla vid liv.

ARTIKELN HANDLAR OM