ÅSIKT

Djävulen har den bästa musiken

Claes Wahlin hör ett av Edward Elgars mäktigaste verk

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio
Daniel Harding är chefsdirigent för Sveriges Radios symfoniorkester.

Som alltid har djävulen den bästa musiken. I Edward Elgars hyllning till katolicismen, Gerontius dröm, skriven kring förra sekelskiftet, är det när demonernas körer med buller och orkesterbång fräser över människornas tro och dyrkan av änglar. Här ligger verkets dramatiska tyngd, i alla fall rent musikaliskt.

Den moraliska tyngden finns givetvis i slutet, när den döende Gerontius fått nåd och nu bara har att vänta ut en tid i skärselden. Musiken, om än inte änglalik, bär försoningens märke: stillsam, innerlig och, ja, typisk engelsk. Alltså inte för mycket åt något håll, varken för eterisk eller för polyfon och dramatisk. Gerontius dröm är en bön, där hans snabbt övergående dödsångest får svar av en ängel respektive demoner.

Texten är skriven av den för engelsmän välkände kardinalen John Henry Newman, en intellektuell gigant under 1800-talet, traktarian och ledare för den så kallade Oxford-rörelsen. Man ville återföra anglicismen till katolicismen, alltså en synnerligen konservativ fraktion inom den engelska kyrkan.


Verket är ett av Elgars mäktigaste och framföranden i Sverige är sällsynta (kanske spelar Brexit en roll i programvalet). Radiokören var förstärkt med Mikaeli kammarkör och orkestern stor (verket kan spelas med mindre orkester).

Solister av hög klass är nödvändiga, och vid sidan av körinsatserna var det hos dessa som behållningen var som störst. Ann Hallenbergs mezzosopran som Ängeln glider sömlöst mellan det dramatiska och det mildaste av uttryck.

Gerontius parti är stort, uppskattningsvis dubbelt så långt som de båda andra solisternas insatser sammanräknade. Andrew Staples tog sig igenom det hela med stor säkerhet, hans samlade tenorstämma kan beveka, förskräckas och förlita sig till synes utan ansträngning.

Och Prästen respektive Dödsångestens ängel, den utmärkte Simon Keenlyside, har med tanke på hans karaktärsfulla barytonstämma alldeles för lite att göra. Men det han gör, det gör han storartat. Radiosymfonikerna spelade med samlad klang och god närvaro under Daniel Harding. Men som sagt, änglar och frälsning i all ära, men djävulen har den bästa musiken.

ARTIKELN HANDLAR OM