ÅSIKT

Söndringen som befriar

Åsa Linderborg om en debatt där mycket gått förlorat

Foto: FREDRIK SANDBERG
En hastigt utlyst bojkott fick ersätta en urladdning där åsikter hade kunnat stångas mot varandra, skriver Åsa Linderborg om årets bokmässa.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I somras fick jag anledning att återvända till Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten, om Lars Noréns pjäs 7:3. Jag golvades av verkshöjden på debatten, som rasade i månader.

Den kan fortfarande arton år senare fungera som en lektion i dilemmat var man ska dra yttrandefrihetens och den fria konstens gränser. Men den kan också tjäna som ett undervisningstillfälle i intellektuell hederlighet; alla inblandade försökte besvara varandras bästa argument.

Vad hände sedan? Jag vet inte, men ”debatten” om bokmässorna 2016 och 2017 är i jämförelse en plågsam uppvisning i allt det vi förlorat. Tydligast blev det när vi som den gångna mässhelgen försvarade yttrandefriheten avfärdades med att vi tänker som gör för att vi är vita eller okunniga. Alltså behöver man inte lyssna på oss.


För ett par veckor sedan var jag inbjuden till en litteraturfestival i Helsingør för att prata om konfliktlinjer i nordisk samtidsprosa. Exemplen från Norge och Danmark är så många att jag knappt kunde sovra, såväl vad gäller rent litterära problem som kulturens roll i att tackla samtiden. Mitt ark om Sverige var nästan blankt. Vad diskuterar vi här? Lilla hjärtat, Pippi Långstrump, Tintin. Kulturmannen. Ska Johan Jönson verkligen får läsa sin klasshatande poesi på Dramaten? N-ordet.

Marianne Lindberg De Geer, en av alla författare som åkte till Göteborg med uppfattningen att isolering är den bästa antirasistiska strategin, sa n-ordet flera gånger på någon av de alternativa scenerna. Det var när hon skulle förklara varför hon älskar Makode Linde och Lars Vilks. Det hade, enligt källor, skapat dålig stämning i rummet som ju hade utlovats som tryggt. Vilks och Linde får man inte omfamna oreserverat och hur som helst.


Man kan leka med tanken på att T.S. Eliot stigit upp från de döda och förirrat sig till någon av de alternativa bokmässorna. Skulle han ha blivit insläppt? Hamsun, Hedin, Céline, Jünger – hade de varit välkomna med en ny bok? Troligtvis inte, jag vägrar tro att bojkottarna hyser åsikten att författare ska ha privilegiet att pränta sådant som de menar att plebejer inte ska få skriva och säga eller ens tänka.

Det är i de åsiktssäkrade zonerna som mångfalden försvinner och med den uppmaningen att lära känna sig själv och förstå sin omgivning.


Jag är av princip för alla alternativa arrangemang, men jag hade gärna sett att de var konsekvensen av ett meningsutbyte där man inte kommer längre. Som det blev nu, fick en hastigt utlyst bojkott ersätta en urladdning där åsikter hade kunnat stångas mot varandra.

När både Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius och Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling undertecknade bojkotten, borde de känna sig förpliktade att förklara varför men det har de inte gjort. 

Påståendet att yttrandefriheten är statens angelägenhet och inte civilsamhällets och de kommersiella arenornas, är förbluffande naivt. Vi kan aldrig vara säkra på att staten är god, och börjar den vackla är det för att medborgarna gett den mandat att göra det.


När namnkunniga bojkottare sa att det enbart är de alternativa bokmässorna som välkomnar dem som vill stå upp mot nazismen, placerade de 839 utställare och 77 292 mässbesökare bland dem som inte är så nogräknade med stöveltrampet. Vi som var där vet själva vilken barrikad vi står på, men det är den där typen av utfall och sorteringar som drar ner den svenska intelligentian till generande låga nivåer.


Författarkollektivets splittring kring bokmässan är smärtsam och ångestfylld, men också en befrielse. Vi har sedan SD:s framväxt lidit av en kvävande konsensus där litteraturen och kulturjournalistiken med en stelopererad min patrullerat den goda moralens gränser. Rädslan att tycka olika har varit så stark, att vi till skillnad från våra grannländer inte ens har ett levande samtal om vår (harmlösa) samtidsprosa.

Det gör att vi får svårt att hävda vår betydelse och därmed har vi försatt oss i en onödigt sårbar position. Ska vi bli relevanta igen måste vi våga öppna fönstren på vid gavel och göra kulturarenan till en oförutsägbar och utmanande plats att vistas i.

Efterbörden av årets bokmässa kommer bli stor och svår. Jag vet inte vem som ska göra det första schackdraget, men troligtvis Bonniers som förlorade en massa intäkter i helgen – till jubel från bojkottarna, som fick hjälp av de riktiga nazisterna utanför Liseberg att misskreditera bokmässans ledning. Yttrandefriheten har alltid ett pris. Och den här gången även en prislapp.