Kultur

Så blir flyktingliv valuta i EU:s smutsiga spel

Migranterna utnyttjas för politisk utpressning när EU och diktaturerna förhandlar

Av: 

kultur@aftonbladet.se

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Flyktingar och migranter simmar in till den spanska enklaven Ceuta, 17 maj i år.

Foto: AP/TT

KULTUR

Som hämnd för att en västsaharisk ledare fått vård i Spanien iscensatte Marocko nyligen en historisk migrantanstormning. ”Gör som vi vill – annars öppnar vi kranen”, var budskapet från kungadömet, medan tusentals vadade i land på spansk mark.

Den här sortens utpressning kommer vi att få se mer av, när EU stärker samarbetet med auktoritära stater för att strypa migrationen.

Dramatiska bilder av hur tusentals människor simmade över från Marocko till spanska Ceuta, kablades nyligen ut över världen. På två dygn anlände över 8 000 migranter och flyktingar – den högsta siffran någonsin. Flera vittnade om hur marockansk polis hetsat dem att korsa gränsen, och snart kom videobevis på hur migranter vinkades igenom en grind i stängslet.

Det hela var en varning från Marocko, efter att ledaren för den västsahariska självständighetsrörelsen Polisario fått covidvård i Spanien.

”Vad förväntade sig Spanien från Marocko, som får se sin granne härbärgera ledaren för en grupp som tagit till vapen mot kungadömet?” frågade sig den marockanske ministern för mänskliga rättigheter, på Facebook.

”Ingen skrämmer eller idkar utpressning mot den europeiska unionen”, fräste EU-kommissionens Margaritis Schinas.

Men det gör någon naturligtvis visst – om någon kan.


2015 anlände en miljon migranter och flyktingar över havet till Europa. Till Spanien kom bara ett tusental – trots att det är den sydligaste havsporten till Afrika och det enda europeiska land med landgränser till kontinenten, via enklaverna Ceuta och Melilla. Det beror på att Marocko har bommat igen sina gränser, i utbyte mot hundratals miljoner euro i bistånd och investeringar. Migrationssamarbetet blir därmed ett gyllene påtryckningsmedel för Marocko.

På en direkt fråga kan migrationskommissionär Ylva Johansson inte ange någon bortre gräns för vem man är redo att samarbeta med för att försegla Europa

2017 utspelade sig liknande scener i Ceuta och Melilla – fler migranter och flyktingar släpptes över gränserna på ett par dagar än hela föregående år. Den gången var det en hämnd för att EU-domstolen slagit fast att det ockuperade Västsahara inte omfattades av frihandelsavtalet mellan EU och Marocko, och EU tvingades köra över sin egen domstol för att lugna sin ilskna portvakt. Den här gången tröstar Spanien Marocko med att utreda Polisario-ledaren för krigsbrott.


Inte bara Marocko använder sig av migranter och flyktingar för att vinna politiskt inflytande eller äska pengar. För drygt ett år sedan satt EU-ledarna i krismöten om kaoset på gränsen mellan Turkiet och Grekland. Turkiske president Erdoğan ville ha europeiskt stöd för militärkampanjen i Syrien och mer EU-pengar för att ta hand om flyktingarna som Syrienkriget producerade. Nu gjorde han allvar av hotet som hängt i luften ända sedan Turkietavtalet trädde i kraft 2016. ”Vad gjorde vi igår?” frågade han retoriskt i ett tv-tal, ”vi öppnade portarna”. Tusentals migranter och flyktingar tilläts ta sig till landgränsen mot Grekland där de möttes av tårgas och gummikulor. Minst två män dog.

Efter samtal mellan Turkiet, Frankrike, Tyskland och Storbritannien, där Turkiet fick löften om mer pengar, stängdes gränsen igen. Orsaken uppgavs vara ”coronapandemin”.


Också Libyen har en lång tradition av att nyttja migranter som vapen. Ivrigt påhejad av EU, undertecknade Italiens Silvio Berlusconi 2008 en ”vänskapspakt” med Libyens diktator Muammar Gaddafi. Avtalet var värt fem miljarder dollar och framställdes som en kompensation för det italienska kolonialväldet. I verkligheten var det betalning för att Libyen ströp migrationen till Europa.

Gaddafi var inte sen att utnyttja sin nya maktställning. På tvåårsdagen av vänskapspakten landade han i Rom med beduintält, kvinnliga livvakter och ett hot riktat mot EU: Ge mig fem miljarder euro per år, annars öppnar jag gränserna igen. ”I morgon kommer Europa kanske inte längre vara europeiskt, det kanske till och med kommer att vara svart” citerades han av AFP.

EU bockade och bugade: ”Det finns stort utrymme att utveckla samarbetet med Libyen”.

Nu blev det inte så mycket med det, Gaddafi släpades ut ur ett avloppsrör och lynchades under den arabiska våren 2011. Men hans exempel lever än. Våren 2019 inledde krigsherren Khalifa Haftar en offensiv mot Libyens huvudstad Tripoli. Den FN-stödda, men svaga, libyska regeringen vädjade desperat om stöd från ett splittrat EU. När svaret dröjde, drog premiärminister Fayez al-Sarraj upp ett vältummat ess ur rockärmen. ”Det som kommer att hända med den här säkerhetskollapsen är att 800 000 illegala migranter på libysk mark tvingas lämna Libyen och korsa havet mot Europa”, varnade han.


Den här sortens utpressning är alltså inte ny, men något vi kan räkna med att få se mer av framöver, eftersom EU-kommissionen uttryckligen har gett högsta prioritet åt att undvika en ny ”flyktingkris”. Sedan 2015 erbjuder EU systematiskt bistånd och investeringar till ursprungs- och transitländer längs med migrationsrutterna, i utbyte mot att de stänger sina gränser och tar tillbaka sina medborgare. Det förslag till ny migrationspakt som EU-kommissionen lade fram i höstas lägger ännu större vikt vid den politiken, och på en direkt fråga kan migrationskommissionär Ylva Johansson inte ange någon bortre gräns för vem man är redo att samarbeta med för att försegla Europa.

Johan Persson och Anna Roxvall.

Foto: Myteri Förlag

Detta är diktatorer och auktoritära ledare längs med karavanlederna mot EU medvetna om, oavsett om de formellt sitter vid makten eller inte. 2016 krävde den sudanesiske krigsherren Muhammed Hamdan Daghlu, mest känd som Hemedti, ”lösensumma” från EU, som tack för att hans folkmordsmilis ströp migrantflödena mot Libyen. När vi träffade honom i hans Disneyliknande palats i Khartoum 2019, var budskapet detsamma: ”Jag kan skära av flödet här, i detta nu, medan EU bara kontrollerar den sista biten hav.”

Samma år träffade vi Abdulrahman al-Milad, mest känd som al-Bidja. Han är chef över kustbevakningen i den libyska staden Zawiya, tillika uppsatt på FN:s säkerhetsråds sanktionslista för sin inblandning i människosmugglingen till Europa. Medan vi åt hans mors hemlagade gryta, beklagade han sig över situationen: Inte nog med att Libyen förväntades sköta Europas gränskontroll – man verkade inte ens ha vett att vara tacksam.

”På sin tid använde Gaddafi migranterna som hot: ’Ge mig pengar, annars kommer jag att göra Europa svart’”, konstaterade al-Bidja. ”Jag tror att vi behöver göra likadant.”


Anna Roxvall och Johan Persson är frilansjournalister och kom i början av året ut med reportageboken Till varje pris, som skildrar EU:s migrationspolitik i Afrika.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Osmakligt tyst om danskt flyktingförslag

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Migrationspolitik

Flyktingsituationen

EU-politik

Muammar Gaddafi

Marocko

Silvio Berlusconi