Mejla

Anna Andersson

Inte ens 40-talister kan vittna om alternativet

Åldrandet är ändå något att se fram emot

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mick Jagger och Ronnie Wood på scen, 2017.
Mick Jagger och Ronnie Wood på scen, 2017.

KULTUR

Fyrtiotalisterna har alltid sett till att befinna sig i samhällsdebattens centrum. För varje ny livsfas har de fått upp just sina frågor på agendan, från tonår via familjebildning och skilsmässor till klimakterium och pension. Lite självupptaget kanske men mest har det varit till fromma för oss som kommit efter.

Nu håller de på att bli gamla. Fyrtiotalisternas ålderdom har så länge jag kan minnas målats upp som ett stort problem, dels på grund av tomrummen efter dem på arbetsmarknaden, dels på grund av belastningen på äldreomsorgen.


Inga likheter i övrigt, men precis som med klimatförändringarna kan vi sluta prata om det som ett framtida hot för nu händer det. De flesta 40-talister har slutat jobba och de har nu börjat fylla 80. Eller jo, en likhet till: problemen de lämnar efter sig får yngre generationer lösa.

Men visst finns nu äldres situation högt upp på agendan. Viss oönskad draghjälp gav pandemin, där hög ålder pekades ut som den enskilt största riskfaktorn för att dö av viruset. Många i generation Mick Jagger tycktes åtminstone inledningsvis ta restriktionerna som en personlig förolämpning – 70 är ju det nya 50!?

Man kan le i mjugg men de hade faktiskt delvis rätt, påpekade äldreforskaren Ingmar Skoog i sitt sommarprogram – en äldreforskare i Sommar är ett tecken i tiden, liksom radioprogrammet Ålderstigen som nu sänds i P1. Ålder är en riskfaktor när det gäller coronaviruset men risken att dö var mycket större för en skör 86-åring på ett demensboende än för en 75-åring på golfbanan.


En annan äldredebatt i pandemins följd har handlat om det lite nedlåtande uttrycket ”våra äldre”, som om man efter 70 inte längre är individer med egen agens. Med fyrtiotalisterna kan vi vara säkra på att de kommer att föra sin egen talan, vi kommer att få berättelser inifrån åldrandet. En annan av årets sommarpratare var Amelia Adamo, 74, som förstås pratade om kärlek efter 70. Ulf Lundell är inte ens 72 men visst kan man läsa hans Vardagar, hittills i fem maffiga delar, om ett liv som bromsar in. De tillhör den första generationen som tar för givet att deras livsväxlingar intresserar andra och irriterande nog har de rätt.

Det trodde man inte i generationen före. Men en av de bästa böcker om åldrande jag läst är Ensamheten värst. Den består av anteckningar som tidigare hemmafrun Siri Johansson (1918–2010) förde under sina sista 18 år, sammanställda till en bok av sonen Sven Teglund efter hennes död. Utifrån såg Siri Johansson ut att ha en ålderdom man bara kan hoppas på, frisk och social, men i henne malde saknaden efter den döde maken och oron att ligga till last. Hennes värld blev allt mindre och vid varje vintersnuva citerar jag Siri Johansson: ”Välsigna Otrivin”.


Ändå är som bekant åldrande något att hoppas på. Alternativ finns men det kan ingen vittna om – inte ens en fyrtiotalist.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Av: 

Anna Andersson

Publisert:

LÄS VIDARE

Livets ensamma slut

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Åldrande

Coronaviruset

Ulf Lundell

Amelia Adamo

Mick Jagger