Kultur

”Sabaya” väcker frågor om journalistikens gränser

Filmen är strålande – men om de yazidiska kvinnorna inte förstod vad de medverkade i är det illa

Av: 

Malin Krutmeijer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bild ur ”Sabaya” av Hogir Horiri.
Bild ur ”Sabaya” av Hogir Horiri.

KULTUR

Inte så långt från det ökända Al Hol-lägret i nordöstra Syrien finns en organisation som fritar yazidiska kvinnor som varit slavar hos IS. Sabaya kallas kvinnorna, och de hålls gömda av IS-anknutna inne i lägret som i dag håller över 70 000 människor.

Mahmud är en av volontärerna som, beväpnad till tänderna, tar sig in och plockar ut yazidiska kvinnor, som har identifierats med hjälp av infiltratörer som poserar som tillfångatagna IS-medlemmar. Han är också huvudperson i den svenska filmaren Hogir Hiroris dokumentär ”Sabaya”.

Filmen har fått fin kritik och prisbelönats på den prestigefyllda Sundancefestivalen. Segertåget skulle just tuffa vidare ut i världen när fyra av de yazidiska kvinnor som är med i filmen protesterade – i New York Times. Tre av dem säger till reportern att de inte begrep vad Hogir Hirori skulle göra med det filmade materialet, till exempel att filmen skulle visas i Syrien och Irak. Den fjärde menar att hon är med mot sin uttryckliga vilja.

Det är en svår och smärtsam situation för Hogir Hirori. Han har själv en bakgrund som kurdisk flykting, och hävdar att han vinnlagt sig om att förklara vad det är för film han gör, och om kvinnornas samtycke. Nu har han hamnat i en förtroendekris.

Det är illa, särskilt eftersom ”Sabaya”, som film betraktad, är alldeles strålande. Precis som i ”The deminer” (2017) har Hirori kommit nära ett slags krigets arbetare som utan åthävor utför storartade humanitära uppgifter med livet som insats.

”Sabaya” är full av starka scener, och själva produktionen är oklanderlig. Det hade varit fel om Svenska Filminstitutet inte bidragit till filmens finansiering.

Hur stort inflytande ska de som skildras i verket ha över slutresultatet?

Men i ljuset av de yazidiska kvinnornas protester går det inte att komma ifrån att de infiltratörers ansikten som blurras nog ändå går att känna igen. Vi får också se massor av fångna yazidiska kvinnor på foton som organisationen använder för identifiering. Några kvinnor träder fram med sina ansikten i filmen, och nu infinner sig ju en osäkerhet på om de visste vad de gick med på.

Situationen är allvarlig, de kan faktiskt befinna sig i fara. Men konflikten pekar också indirekt i en principiell debatt om representation, och om konstens, dokumentärens och även journalistikens frihet. Hur stort inflytande ska de som skildras i verket ha över slutresultatet? Vilka metoder är berättigade?

Att hävda konstens frihet eller sanningsanspråk över allt annat är att göra det för enkelt för sig. Man kan inte blunda för maktdimensionen. En gång i tiden var exempelvis det som kallades tredje världen en lekplats för europeiska journalister, filmare, antropologer med mera. De berättade som de ville, ingen behövde fråga om lov. Så kan man inte göra längre, och det är ett stort framsteg.

I fallet ”Sabaya” är det svårt att döma, i mycket är det en respektfull, initierad och hyperintressant film. Men någonting måste ha gått för snabbt längs vägen.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Under skönhetsdyrkan lurar vår dödsskräck

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Dokumentärer

Hogir Hirori

Journalistik