ÅSIKT

Vallastaden – den balla staden

Staffan Bengtsson om bomässan som blandar stort och smått med ett hejdlöst sväng

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 4
KULTUR

Bomässor vill till sin natur vara innovativa. Leverera mer eller mindre spektakulära nyheter. Morgondagens bostäder redan i dag. Framtidens melodi på allas läppar.

Vallastaden i Linköping: För första gången en svensk bomässa på åtskilliga år som inte paraderar vid vattnet (Smedstabäcken rinner förvisso igenom men mer som ett dike än vattendrag), bara det en nygammal innovation. På Europas bästa odlingsmark, vilket väckt berättigade protester på sina håll, breder Linköpings senaste stadsdel ut sina vingar med 1 000 nya bostäder, varav en tredjedel hyresrätter.

Vallastadens ”bo- och samhällsexpos” signum har blivit variationen. Stilbrott och materialkrockar. Knixiga gatunät och stort och litet om vartannat. Betonggrått och medelhavsblått. Byggherrar och arkitektkontor likaså av skiftande kaliber; mäktiga Peab och lokala Lkpg Bygg på samma gata.

Sverige har skriande behov av bostäder. I elfte timmen har bostadsbyggandet satt fart. Linköpings kommun tillhör landets ivrigaste. Förutom att bebygga åkermark så exploateras gamla parkeringsplatser och parkeringshus i anslutning till miljonprogramsområden som Ryd och Ekholmen.


Vallastadens ambitioner är inte bara att ge människor tak över huvudet. Som en provkarta på flexibla bostadslösningar skjuter Vallastaden skott i många riktningar. Passivhus, multihus, sopsugsterminal, solpaneler, bilfritt, betongbrutalism och shabby-chick, felleshus, biodlingar, tjärpappstak, kolonilotter, konstutsmyckningar etc. Karaktären av provkarta präglar stadsdelen och kommer säkert att bli bestående också när den vuxit färdigt.

Vad skiljer Vallastaden, tre, fyra kilometer från universitetsstaden Linköpings city, från andra förorter?

Tillkomsthistorien inte minst.

Ingen stadsplan låg huggen i sten. Kommunen tog fram detaljplan, marken styckades i ”tegar” som byggherrarna kunde köpa utifrån ett kreativt poängsystem; 19 kriterier avgjorde; material, teknik, hållbarhet etc. Den som uppfyllde flest tilldelades mark; max två hus av samma byggherre för att garantera mångfalden i form och innehåll.

Det här tänket ger små och stora arkitektkontor/byggbolag samma möjligheter att få sina visioner förverkligade och som framtidsmodell borde strukturen kunna tillämpas också på andra håll i landet, som toppstyrda Stockholm och Malmö där mindre aktörer i praktiken aldrig har någon chans.

Ur mångfaldsperspektiv ser Linköpingsmodellen, signerad områdesarkitekterna Okidoki, ut att tveklöst ha varit lyckosam. Aldrig har jag väl besökt en bomässa i Sverige med så hejdlöst estetiskt sväng!


Från traditionella femvåningshuset Tegelbrännaren, prydlig svart tegelfasad, balkonger i trä, ser jag ut över fyra små radhus med ”albansk” profil (även byggmaterialet har importerats från Albanien) med takterrasser och kulörer som brukar höra hemma vid Medelhavet, inte i karga Skandinavien. Arkitekten Mohammad Al Zoghbi -arbetar till vardags på Tengboms, här har han skapat en husrad som inte har det minsta med nordiskt formspråk att göra.

Granne med pastellhusen ligger ett av Vallastadens sju felleshus, voluminösa gemensamhetslokaler under växthusliknande klimatskal och tänkta som kvarterets sociala mötesplatser. Vad man gör där? Odlar grönt och, typ, går i bokcirkel. 

Eftersom Vallastaden saknar sådant som bibliotek och biografer och vanliga butiker har felleshusen, som också rymmer gästbostäder, åtskilligt att ta ansvar för. I min anteckningsbok har jag ett stort svart frågetecken där. Dåliga erfarenheter från hanteringen av vanliga bostadsrätters gemensamhetslokaler spökar.


Innovativa stadsplaner av det här slaget är egentligen ingenting nytt. När 50-talsförorten Hökarängen i Stockholm planerades skapade arkitekterna David Helldén och Sven Markelius både lamellhus med varierade fasader och ett bilfritt och grönt centrumstråk. Med åren har Hökarängen både hunnit schangsera och upprustas för att numera klassas som riksintressant bebyggelsemiljö också i formell mening. Kommer Vallastaden att klara av samma lyckliga resa?

Vallastaden vill också ha en social mångfaldsprofil. Men hyrestvåor för åtta tusen i månaden och femmor för sexton tusen ger inte alla bostadssökande access. Borätterna är däremot, åtminstone med stockholmska mått mätt, rimligare. Två miljoner för en nybyggd tvåa med balkong och påkostad inredning lockar till sig unga par med fast jobb.

Hökarängens lägenheter prisades inte minst för sina planlösningar. I Valla-staden blir jag gång på gång konfunderad. Flyttbara väggar är en populär trend. Stora hallar och badrum. Halvrum utan dörrar. Sovloft med branta stegar. Kök som bara är långa och rutinmässiga. I hus efter hus ser det likadant ut. Kloka planlösningar lyser med sin frånvaro. En övertro på ”spännande föränderliga familjelösningar” tycks ha gett arkitekterna carte blanche vid ritborden. Jag hade föredragit genomtänkta rumsligheter. 

Det är frestande att jämföra med projekt som Hammarby sjöstad och BO01 i Malmö. Likheterna med Malmö är störst, variationsrikedomen fanns också där, medan det trånga homogena Hammarby sjöstad med få och stora byggherrar bara känns kompakt och livlöst.


Favorithusen har ritats av Carl Edvall. Hans två hus åt Hemgården Bostad AB, merparten med ettor och tvåor, är ljusa och inbjudande i varje detalj, från golv till trappräcken. Edvalls modernism har en skön befriande fransk touch i till exempel sättet att tänka fönster och balkongdörrar - det bara funkar. Skulle kunna bli standardmodeller för effektivt och trivsamt boende.

Mitt i Vallastaden ligger också House for mother och glänser i blank korrugerad plåt. Sonen ritade åt sin mamma, bibliotekarien. Det huset stod klart först och har redan valsat runt över hela världen. Den sortens rough architecture får symbolisera det på flera sätt spänstiga Linköpingsprojektet. Men frågan kvarstår: vem vill i längden leva i en provkarta?