ÅSIKT

Språkkonstnär med egen stil

Claes Wahlin om Nobelprisade Kazuo Ishiguros författarskap: Kryper bakom skallbenet på sina personer

Årets nobelpristagare Kazuo Ishiguro. Illustration av Nina Hemmingsson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Redan med debutromanen A pale view of hills 1982 framträdde Kazuo Ishiguro som en färdig författare. Berg i fjärran (övers. Ann Henning 1985) skildrar en äldre japansk kvinna, Etsuko, som får besök av sin dotter Niki, vars äldre syster har tagit livet av sig.

Etsuko lämnade Japan för England som mycket ung och romanen etablerar några genomgående teman i Ishiguros författarskap: minnet, undertryckta känslor och ett liv som färgats av de stora skeenden som ligger utanför individens inflytande. Japan efter kriget, ett sönderfallande kejsardöme, är vad som så att säga är berget i fjärran.


I den romanen finns också ekon av Kazuo Ishiguros egen biografi. Född i Nagasaki 1954 flyttade han med familjen till England fem år senare, där han växte upp. Föräldrarna vidmakthöll det japanska språket och det av kulturen som var möjligt. Han har själv i tidiga intervjuer beskrivit sig som inte helt engelsk; hans perspektiv och tänkesätt är aningen annorlunda än hos en infödd engelsman.

Man kan också tillägga att Ishiguro till skillnad från postkoloniala, engelska författare som Salman Rushdie, Ben Okri eller Timothy Mo, så sysslar Ishiguro varken med att göra upp med det engelska imperiets konsekvenser för sina kolonier, eller att betrakta England som ett möjligheternas land.

An artist of the floating world (1984, Konstnär i den flytande världen, övers. Ann Henning 1986), skildrar i jag-form en berättelse om konstnären Ono i Japan åren innan andra världskriget. Han visar sig ha valt fel politisk sida, blivit informatör och deltagit i jakten på oliktänkande. I romanen ställs ett svunnet Japan, med alla dess estetiska och sinnliga nöjen, mot ett Japan i förändring: hur respekten för äldre minskar eller kvinnobilden blir mindre konservativ.

Det är en subtilt skriven roman. Man kan inte riktigt lita på denne Ono, utan måste söka i marginalen för att avslöja hans brister och vad det är för värld han verkar i.


Ishiguro har jämförts med Jane Austen, Henry James och Marcel Proust. Själv har han hävdat att han inte ens gillar de två förstnämnda, men framför allt så menar han att den sparsmakade realism hans romaner består av kommer sig av att i en tid när bildmediet är så mycket bättre på detta, så kan romanen nöja sig med att antyda några betydande detaljer. Läsaren behöver inte, så som i 1800-tals romanen, få allt beskrivet. Den realistiska romanen hade som ett slags plikt att bokstavligen i ord visa en föränderlig värld.

Plikten framför allt präglar The remains of the day från 1989 (Återstoden av dagen, 1990, övers. Annika Preis). Stevens är den perfekte betjänten, strängt upptagen med att upprätthålla värdigheten i sin tjänsteutövning. På en ciselerad prosa möter läsaren denne emotionellt frigide betjänt som ser tillbaka på sin tjänst under lord Darlington åren innan krigsutbrottet. Stevens lojalitet med sin före detta arbetsgivare, som hyste tyskvänliga, antisemitiska sällskap, sätter plikten på prov. Likaså den inhiberade kärlekshistorien mellan Stevens och fröken Kenton, minnesvärd filmatiserad av James Ivory med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna.

Att skildra en epoks förändringar underifrån är något som Ishiguro ofta gör. Betjäntrollen är en välfunnen metafor för förhållandet mellan den så kallade vanliga människan och makten, inte minst då Stevens är så nära makten, men samtidigt fullkomligt impotent att göra minsta lilla skillnad.

Ishiguro har vid något tillfälle anfört Primo Levis skildring av livet i koncentrationsläger. Hur än de judiska fångarna utnyttjades, hunsades och förnedrades, så var det viktigt att göra ett gott jobb. Yrkesstoltheten tycktes vara det sista som övergav dem. Samma sak med Stevens, han definierar sig själv med sitt yrke, allt annat – begär, drömmar – måste hållas i schack.

Med The unconsoled (1995, Den otröstade 1996, övers. Rose-Marie Nielsen), så möter plötsligt Ishiguro ett blandat mottagande. Tre dagar skildras på drygt 500 sidor. En hyllningskonsert till den firade pianovirtuosen Ryder ska äga rum, men vägen dit slutar inte bara i ett antiklimax, Ryder visar sig misslyckas med i princip allt i livet utanför flygeln. Han missförstår sina närmaste, han kommer med helt fel förslag och är i total avsaknad av empati, en man så låst i sitt utanförskap att hela skildringen kan sammanfattas som ett gigantiskt missat tillfälle.


Om den romanen kan uppfattas som kanske onödigt lång, så visade den än en gång Ishiguros förmåga att krypa innanför skallbenet på sina personer. Vi möter dem inte bara som den emotionellt handikappade Stevens, utan kan också följa deras tillbakablickande, ett slags nostalgi som Ishiguro förhåller sig kritisk till. Inte minst som en författare som inte vill skildra forna tider som något slags förlorade paradis. Klassystemet, i England eller Japan, är vad som friläggs när någon drömmer sig tillbaka.

I Ishiguros senare författarskap finns det ett drag av science fiction, en teknik för att ytterligare utforska de teman han ständigt är upptagen med. Never let me go från 2005 (på svenska av Rose-Marie Nielsen under samma titel samma år) är en dystopi där Kathy minns sin tid på ett experimentinstitut, Hailsham, som sysslade med kloning. Syftet var att skapa klonade människor som både var kreativa och besatt en själ.

Det övergripande temat är dödlighet, och det som förenar de tre huvudpersonerna, Kath, Ruth och Tommy, är ett behov av omhändertagande och kärlek. Deras liv är korta, ja, närmast stulna (inte minst deras barndom) och det är det som gör romanen så gripande. En mer realistisk skildring hade förmodligen blivit banal.


Som stilist är Ishiguro i ett land som mer eller mindre vimlar av goda stilister (Ian McEwan, Graham Swift, Alan Hollinghurst) sin egen språkkonstnär. Hans romaner når djupare, stilen är aldrig en uppvisning.

Den sorg som finns under hans skildringar ger plats åt alla dessa vanliga och maktlösa människor som försöker orientera sig i en värld som styrs av intressen och makter som de aldrig ens kan hoppas att få det minsta lilla inflytande över. De har blott att söka förhålla sig till sakernas tillstånd och genom att reflektera över sitt öde kanske förmedla dessa erfarenheter till kommande generationer.