ÅSIKT

Frankrike valde mellan skojaren och fascisten

Åsa Linderborg: Den liberala normaliteten berömmer sig för sin humanism samtidigt som människor dör på Medelhavet

Foto: ERIC FEFERBERG / AFP POOL
Marine Le Pen och Emmanuel Macron poserar inför sin heta tv-debatt den 3 maj i år.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Marine Le Pen kan knappast vara nöjd med 34 procent i ett val där lika många avstod från att rösta alls. Men även Macron borde känna smolken i segerbägaren. Han vill nog inte veta hur många som faktiskt röstade för honom och hur många som röstade mot Le Pen.

Den som är emot både nyliberalismen och fascismen, och som förstår att den ena på sikt kan orsaka den andra, torde ha svårt att skråla med i Marseljäsen också om valresultatet är en stor lättnad.

Frankrike 2017 visar hur förljuget det politiska språket är. Inför den första valomgången kunde man läsa att Mélenchon vore en lika stor katastrof som Le Pen. Det vill säga, antirasism är lika illa som antisemitism, kampen för mer demokrati är lika farligt som det auktoritära ledarskapet.

Vad är egentligen normalt och vad är extremt?

Macron och euroeliten berömmer sig för sin humanism, samtidigt som det är förbjudet att hjälpa drunknande flyktingar på Medelhavet. 2014 instiftade Frankrike en lag som tvingar alla hemlösa att ha en legitimation markerad med en gul triangel. Tysklands inrikesminister håller tal som exkluderar muslimer ur den nationella gemenskapen. Sverige ger afghanska barn utbildning, som vi sen kastar ut. De som kallar Le Pens väljare för fascister får nog fundera över vad den liberala normaliteten innebär.

Det som gör att vi uppfattar Le Pen som värre är att hon har en ideologi bakom sin politik. Hon är helt enkelt ärligare än de mainstreampopulister som fattar ad hoc-beslut på tillfälliga opinioner.


Ingenting tyder på att Macron kommer lösa de problem som Frankrike har. Allt talar för stora möjligheter att massmobilisera folk att ta strid för sina rättigheter, som kommer utmanas med Macron. Det är här vänstern har en möjlighet att växa till en konstruktiv rörelse som extremhögern aldrig har. Studenter och fackföreningar har redan börjat samarbeta. Det låter mer revolutionsromantiskt än det är, men här finns ett frö till något som kan bli riktigt besvärligt för Macron.

Vad kan man vänta sig då?

Förra året satte staten in militär mot de landsomfattande protesterna mot försämringarna i arbetsrätten. När nyliberalismen skapar stora samhälleliga motsättningar visar staten sin illiberala sida. Blir det för oroligt kommer järnklorna fram.

Den franske filosofen Jacques Rancière sammanfattar prognosen skrämmande bra: ”Att välja skojaren för att undvika fascisten, det är att förtjäna både den ena och den andra. Och förbereda sig för att få dem båda.”