Kultur

”Mina texter ska läsas högt”

Åsa Linderborg möter Fredrik Sjöberg – 2017 års Axel Liffner-stipendiat

avÅsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Stefan Mattsson
Fredrik Sjöberg är 2017 års Axel Liffner-stipendiat.

Fredrik Sjöberg beställer in en Manhattan för att se om Gondolen kan blanda drinken som man ska. Det vill säga, med rye whisky och hagel, inte is. Det kan de så klart inte.

Han vecklar ut en historia om receptet som inte kan återges, för den måste berättas av Fredrik Sjöberg själv. Han äger språket, humorn, känslan för detaljerna och en dramaturgisk perfektion. Han är bildad, men samlar på den lite udda kunskapen.


Att lyssna på dig är som att läsa dina texter.

– Alla mina texter ska läsas högt. Det avgörande är hur de låter.


När upptäckte du att du kan skriva?

– Det var tidigt, när jag skrev kärleksbrev till flickor som inte ville ha mig. Den försmådde älskaren satsar ju allt, det hör till pjäsen. Det var en bra skrivarskola, man har en läsare som är måttligt intresserad. Det är så jag fortfarande jobbar, jag utgår från att mina läsare inte är intresserade alls.


Fredrik Sjöberg började skriva i Svenska Dagbladet 1997. Första boken han ombads recensera handlade om homosexualitet i djurvärlden. Han insåg direkt att oralsex bland vampyrfladdermöss kan bli ett problem för Svenskans borgerliga tanter. Det var dessa kvinnor som med tiden kom att bli hans hardcore-läsare. Han pratar om dem med en enorm ömhet. 

I grund och botten är jag en smilfink

Sjöberg är en lysande pedagog och det är humorn som är hans främsta redskap. Det är den talangen som gjorde att han prisades med Ig Nobelpriset (en parodi på Nobelpriset) i Boston förra året. 

– Läsarna ska först le och sedan tänka. I den ordningen. 

Om man har Sjöbergs humor är det lätt att vara elak, men han är aldrig det. Han kan såga en författare med ett humör som jag gissar kan få den drabbade att själv skratta. 


Du frestas aldrig att vara lika giftig som din stilistiska förebild Bengt Lidforss?

– Lidforss var skitrolig, respektlös men framför allt handlös; han satsade allt när han skrev. Jag är rädd jämt. I grund och botten är jag en smilfink. 

Men det är inte därför som Fredrik avstår från att slänga käft i den dagsaktuella kulturdebatten. Det är inte snabba kolhydrater han behöver, säger han, han sysslar med långlopp. Vissa texter har han samlat ihop sig till i många år, som den att det borde resas en riddarstaty över Carl Bildt.

Just nu känns hela samhället konstruerat som en väckelserörelse.

– Man måste vara på vakt mot dem som tror att de kan rädda världen. Jag står aldrig på något torg, massan skrämmer mig.

Sjöberg säger att han inte vill vara en skribent som känner nackarnas gemenskap, då är han hellre ensam.

– Just nu känns hela samhället konstruerat som en väckelserörelse.

Fredrik Sjöberg fick nog av konsensus och homogenitet redan på 1970-talet. Men han tror på folkrörelserna, eftersom de avslutade alla diskussioner med dans.

– Min grundläggande politiska doktrin är att man ska ha dans efter mötena. När man dansar måste man se varandra i ögonen, då kan man inte överdriva sina ord.

Man kan vara en politisk varelse utan att sjunga med änglarna.

– Det är lätt att vallas till en trallgök, men trallgökar vill ingen läsa.

På Gondolens fönsterbräda med panoramautsikt över Stockholm har han lagt ifrån sig Ulf Lundells nya bok Vardagar, som även jag läser just nu.


Ulf Lundell skriver att hela Sverige borde läggas in på psyket. Håller du med om det?

– Det är väl att ta i, men för en öbo framstår ofta fastlandet som en vackert belägen öppenvårdsavdelning.

Fredrik Sjöberg bor på Runmarö i Stockholms skärgård. Men han är född och uppvuxen i Västervik, det hörs när han pratar. Pappan var ingenjör, fotograf och storläsare. Han satte Jack i händerna på Fredrik när boken kom 1977, i hopp om att hans son skulle göra något annat än bara samla på skalbaggar.

Mamma Gunnel arbetade som förskolelärare och var en passionerad Svenskan-läsare. Hon lever fortfarande och är, så klart, väldigt stolt över att sonen skriver i husorganet.

– Min yrkesidentitet var länge lite oklar. Först var jag biolog, sedan kallades jag miljödebattör och kulturskribent. Men nu är jag författare, jag ser egentligen ingen större skillnad mellan att vara författare och att vara kulturskribent. I de flesta av mina texter finns det början till en essä.

Som essäist är Fredrik Sjöberg flerfaldigt prisad, han är dessutom hedersdoktor på både Lunds och Uppsala universitet för sitt sätt att intellektualisera naturvetenskap. Han säger att han har fått mer beröm än han tål.

– Man får inte bli övermodig. Det straffar sig.

Trots alla hedersbetygelser läser han aldrig recensioner. Det är många författare som brukar säga att de inte läser kritik, men jag inser att i Sjöbergs fall är det sant. Han vet uppriktigt inte vad jag pratar om när jag nämner vad den ena eller andra sagt om hans essäkonst.

– Så fort någon vill placera mig i ett fack, då lämnar jag det facket. Säger någon ”Du är intresserad av blomflugor”, säger jag nej, jag är intresserad av pengar och sex.


Vi går ut i den varma försommarnatten, han ska hem till Aase Berg och jag ska åt samma håll. Vi går förbi hans pied a terre, som visar sig vara Södermalms minsta – men finaste – konstmuseum. Den ena väggen domineras av en stor målning av Anton Dich, Flickorna, målad 1921. Flickorna är Hanna Gottow och Lillian Arosenius, och det är kring dem som Fredrik Sjöbergs nästa bok handlar. Mamma är galen och pappa är full utkommer på Albert Bonniers förlag i augusti.  

Enda chansen för en författare att lyckas är att man är lojal med läsaren

Ivar Arosenius hänger också på väggen, ett djävulskt bra självporträtt. Där hittar jag även originalfotot som selfiepionjären August Strindberg tog på sig själv och skickade till sin vän Bengt Lidforss. Jag vågar inte fråga vad denna raritet, som jag gärna skulle ha på min egen vägg, kostade. Sedan fastnar jag en stund för en målning på en dvärgrördrom. Och därefter den ena okända kvinnliga konstnären efter den andra.

Fredrik Sjöberg häller upp lite ukrainsk fulvodka, så mycket godare än jordens alla Manhattans. Han påminner lite om Putte i blåbärsskogen där han står med sitt perfekt rundade huvud och en ljusblå kraglös skjorta.

Han är född 1958 och har fortfarande självbilden att vara ung och lovande.

– Men jag inser ju att jag blivit en av gubbarna.


Känner du ansvar att vara något slags nestor?

– Jag känner lojalitet med läsarna. Enda chansen för en författare att lyckas är att man är lojal med läsaren. Som ung kulturskribent är man ärelysten och mest lojal med sig själv, men det där mattas med åren. Förr eller senare förstår även en kulturskribent att man bara kan vara lojal med sina läsare. 

– Ju uppriktigare man är, desto fler läsare får man. Det låter banalt, men jag gillar banaliteter.

Vi går ut igen och på de resterande hundra gemensamma metrarna får jag höra om hur det gick till när han kom över Aftonbladets bokhyllor innan huset revs i Klara. Det är en otrolig historia, men som sagt, den får Fredrik Sjöberg berätta själv.  

ARTIKELN HANDLAR OM