ÅSIKT

Släkten som är värst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

JOHAN HAKELIUS om klanen som gör allt för att jävlas med England

Foto: Tre generationer Waugh – från vänster Auberon, Alexander och Evelyn.(Foto ur ”Fathers and sons”)

”Kanske gjorde katolska kyrkan fel”, skrev Auberon Waugh i Daily Telegraph för snart tio år sedan, ”när den brände de fulaste och otäckaste av systraskapet som häxor för alla dessa år sedan, men det framstod som en bra idé just då och inget står att vinna i att be om ursäkt nu. Den nuvarande påven var inte ansvarig, inte heller jag, och resultatet av att be om ursäkt kan bara bli att uppmuntra den nya generationen häxor i deras onda syften.”

I Sverige är Auberon Waugh i stort sett okänd. I England finns de som sätter honom högre än de sätter hans far, Evelyn Waugh. Nobelpristagaren sir Vidia Naipaul är en av dem.

Auberon Waugh skrev fem romaner. Ingen av dem, med möjligt undantag för Consider the lilies (1968), är särskilt bra. Men som journalist var Auberon Waugh genuint originell, stilsäker och skoningslöst rolig – i Daily Telegraph, Spectator, Private Eye, Literary Review och många andra publikationer – ända fram till sin tidiga död för fyra år sedan.

Men närmast Auberon Waughs hjärta var inte hans vänner, utan hans fiender.

Vulgära kapitalister, gnälliga opinionsjournalister, löjliga politiker, amerikaner i allmänhet, tidningsmagnater och en och annan halvkändis som råkade hamna i eldriktningen – han sparade aldrig någon möda att vinna deras avsky och vårdade fiendskapen ömt. Så ömt att den överlevde honom själv. Vid Auberon Waughs död skrev The Guardians hysteriskt allvarliga Polly Toynbee en döds­runa över honom under rubriken ”Hemske man”, där hon prudentligt beskrev ”den avsevärda skada hans klan åsamkat brittiskt politiskt liv, journalistik och offentligt samtal under efterkrigstiden”. Hon räknade upp rader av hemskheter – skattesänkningar för rika, social nedrustning, EU-motstånd, Bush – och ställde indignerat frågan: ”Vad är det som är så roligt?”

Det var en nekrolog Auberon Waugh – som en gång fick tillbringa sex veckor på Westmins-ter Hospital, efter att ha skrattat upp en gammal skottskada när han sett John Pilger hålla en av sina pompösa ­föreläsningar på tv – med all säkerhet skulle ha tyckt varit väldigt rolig.

Alexander Waugh är Auberon Waughs äldste son och Evelyns sonson. Han är fast besluten att fortsätta den skade­görelse av Storbritannien som hans klan påbörjat. Det är inget lätt arbete.

Alexander Waugh har tidigare publicerat två böcker, med de blygsamma titlarna Time och God. Titlarna beskriver ämnesvalen. Båda är mycket välskrivna, personliga verk, någonstans i gränslandet mellan populärvetenskap, essä och satir. Det råder inget tvivel om att Alexander ärvt klanens språkförmåga och skarpa humor. Arvet är till och med besvärande ograverat. För hur erövrar man sina långbyxor, när alla känner igen tyget som pappas och farfars?

Fathers and sons är ett bakvänt försök att göra just det. Eller möjligen Alexander Waughs uppgivna accepterande av sin plats i skuggan. ”En familjebiografi” är undertiteln. Vi får följa fem generationer av manliga Waughs, med början vid Alexanders viktorianske namne Alexander ”The Brute” Waugh. Särskild vikt läggs vid de olika fädernas relationer till sina söner.

Känsliga läsare varnas.

”The Brute”, Djuret, gjorde skäl för namnet. Hans son, Arthur, författare och direktör vid Dickens förlag Chapman and Hall, odlade i stället en gråtmild och kärlekskrank sentimentalitet. Oturligt nog riktade han all sin värme – och den var avsevärd och klibbig – mot den äldste ­sonen Alec. Hans andra son, Evelyn, fick på det stora hela klara sig själv. Inte ens med ­tiden, då alla insåg att Alec aldrig skulle bli mer än en playboy och dussinförfattare vars främsta triumf var att ha skrivit romanen Island in the Sun – förlaga till Harry Belafonte-filmen med samma namn – förstod Arthur att det var Evelyn som var en av Storbritanniens främsta författare.

Evelyn Waughs utstuderade elakhet mot sina barn är sedan länge underhållande historier i den brittiska litterära folk-loren. Särskilt känd är berättelsen om hur han efter kriget, då regeringen tilldelade varje barn var sin banan, samlade in samtliga bananer och åt dem själv, med grädde, medan barnen fick titta på.

Alexander Waugh återupprättar sin farfars rykte en aning. Han påpekar att de värsta utbrotten är citat ur Evelyns ­egna dagböcker och brev. De ska snarare ses som privata vulkanutbrott. Ett slags nödvändig efterbörd för en man som ­ansträngde sig, mot sin natur, för att försöka tillmötesgå sina barns krav på samtal, lek och stoj. Även i banan­övergreppet kommer nya fakta på bordet.

Ingen annan i familjen utom huvud­källan Auberon, påpekar Alexander, minns det hela. Och dessutom erkände Auberon att han, när resten av familjen rusade ut för att välkomna den från kriget hemkomne Evelyn, i stället passade på att stoppa fickorna fulla med syltkakor.

”En pojke som, enligt egen utsago, hellre fyller sina fickor med syltkakor än välkomnar sin far tillbaka från kriget är ­inte i en stark position att moralisera över andra människors bananhamstring”, skriver Alexander.

Alexander är, trots sådana näsknäppar, mycket fäst vid sin far, som framstår som milt och distanserat vänlig, om än med aningen spetsiga kanter. Han fuskar i krocket, kallar sin äldste son, inte utan värme, för Timmy, Roge, Nige och Fat Fool, avråder honom från homosexualitet (”Min käre pojke, anus formgavs för bibehållandet och avlägsnandet av avföring, inte för mottagandet av främmande organ, hur kärleksfullt de än placeras där”) och skriver brev till internatskolans rektor, när Alexander skickats hem för att ha kastat ett låst lärarskåp nedför en trappa, i förvissningen om att skåpet var fullt av stulna damunderkläder (”Meningslöst är ett ord som vanligen brukar användas för handlingar av det här slaget, men när man förstår det enkla påståendet att vandaler uppenbarligen tycker om att slå sönder saker, är vandalism inte mer meningslöst än att spela tennis”).

Fathers and sons besväras aldrig av ­någon idyll. Och trots alla underhållande anekdoter svävar ett slags osentimental sorg över boken. En sorg över ord som aldrig blev sagda, närhet som aldrig kunde uppstå, kärlek som tog sig självmotsägande uttryck. Fram tonar inte bara ett porträtt av en familj av excentriker, misantroper, satiriker, anarkister och rabulister.

Utan också en nedärvd strategi – bra eller dålig får var och en avgöra – för att stå ut med en absurd värld, utan att förlora humöret.

Auberon Waugh uttryckte det kanske bäst i ett brev till en dam som förtvivlat konstaterat att en särskilt vidrig person åter skulle få ett eget program på tv:

”Oräkneliga gräsligheter sker över ­hela landet och gräsliga människor frodas, men vi får aldrig tillåta dem att få oss att tappa fattningen eller avleda oss från vår heliga plikt att sabotera för dem och irritera dem närhelst så är möjligt.”

Damen i fråga tog tyvärr livet av sig strax efteråt. Men klanen Waugh lever vidare för att göra största möjliga skada på framtidens Storbritannien.

Ytterligare biografisk läsning:

Waugh, Evelyn: A little learning

Waugh, Auberon: Will this do?

Hastings, Selina: Evelyn Waugh, A biography

Biografi

Johan Hakelius