ÅSIKT

Putins farligaste utmanare – en kommunistisk kapitalist

Aleksej Sachnin och Per Leander om nye kommunistledaren – som driver en kamp om inflytande, snarare än makt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3 | Foto: AP
Pavel Grudinin, kommunistpartiets nya presidentkandidat, är en framgångsrik företagare som plockar ut en årslön på 3,5 miljoner kronor ur Lenin-sovchosen
KULTUR

PRESIDENTVALET I RYSSLAND Att Vladimir Putin för fjärde gången kommer att utropas till president efter det ryska valet 18 mars är det få som tvivlar på. Att den populäre oppositionsledaren och högerpopulisten Aleksej Navalnyj till sist stoppades från att få ställa upp var heller inget förvånande. Men det mest överraskande i detta val är Kommunistpartiets nye kandidat Pavel Grudinin.

Ända sedan Sovjetunionens fall har den åldrade kommunistledaren Gennadij Ziuganov varit den ständiga tvåan i de ryska presidentvalen och så sent som 7 november förra året, i samband med 100-årsfirandet av ryska revolutionen, förklarade Ziuganov att han skulle ställa upp som vanligt igen. Men sen drog han plötsligt tillbaka sin kandidatur och steg åt sidan för att släppa fram den relativt okände Pavel Grudinin

Vad var det som hände?


Den 57-årige Grudinin är en minst sagt otippad presidentkandidat. Han är egentligen ingen politiker, och formellt inte ens medlem i Kommunistpartiet. Han är affärsman och driver det före detta statliga jordbruket Lenin-sovchosen i södra Moskva, där han själv arbetade som ung och tog över produktionen efter Sovjetunionens fall. 

Självklart är detta ”statliga jordbruk” bara statligt till namnet, och i praktiken ett vinstdrivande aktiebolag

Medan de flesta andra sovjetiska sovchoser och kolchoser (kollektivjordbruk) medvetet försummades och förstördes av de nyliberala politikerna under 1990-talet, har Grudinin inte bara bevarat utan också moderniserat Lenin-sovchosen. Det är i dag inte bara Moskvas ledande jordbruk, det är också en extremt populär arbetsplats, känd för sina sociala projekt. Grudinin har byggt en liten stad i anslutning till jordbruket, där de anställda får bo gratis eller till en låg hyra. Lönerna ligger på runt 11 000 kronor, vilket är mer än dubbelt så mycket som genomsnittslönen i Ryssland.

På många sätt framstår Lenin-sovchosen som en liten socialistisk ö, med alla sociala garantier kvar som fanns på Sovjettiden, mitt i det råkapitalistiska Ryssland.

Självklart är detta ”statliga jordbruk” bara statligt till namnet, och i praktiken ett vinstdrivande aktiebolag ur vilket huvudägaren Pavel Grudinin plockar ut en årslön på 3,5 miljoner kronor. 


Det är mycket pengar i Ryssland, men långt ifrån de summor som oligarkerna eller den byråkratiska eliten rör sig med. Därmed är Grudinin en av de hederligare företrädarna för de så kallade ”röda direktörerna”, den del av den sovjetiska nomenklaturan som anpassade sig till marknadsekonomin, men motsätter sig nyliberalismen och i stället förespråkar en mer ”socialdemokratisk”, keynesiansk politik. Grudinin har många gånger talat varmt om den svenska välfärdsmodellen, samtidigt som han på många sätt även är en Sovjetnostalgiker.

Tanken på att Pavel Grudinin skulle kunna bli en kandidat i presidentvalet började i och med att ryska vänsterkrafter organiserade ett eget primärval hösten 2017, där den som ville kunde föreslå personer som borde ställa upp, och folk därefter röstade på sina favoritkandidater. 

Grudinin visade sig vara det populäraste förslaget, och stöddes även av Vänsterfrontens ledare Sergej Udaltsov, som själv inte får ställa upp till val efter att han nyligen avtjänat en 4,5-årigt fängelsestraff för sin roll i proteströrelsen mot Putin 2011–2012. Udaltsov hade också uttryckt att han var missnöjd med att den gamle kommunistledaren Gennadij Ziuganov för femtioelfte gången tänkte ställa upp i valet och förklarade att Vänsterfronten bara skulle stödja Kommunistpartiet ifall man presenterade en ny yngre och radikalare kandidat.


Det började också komma påtryckningar mot Ziuganov inifrån det egna partiet. Opinionsundersökningar visade att väljarna var trötta på honom och inte tog honom på allvar. 

Han ses som en symbol för den ”lojala oppositionen”, som visserligen förespråkar en annan politisk och social modell än makthavarna i Kreml, men ändå inte på allvar försöker utmana Putin, utan nöjer sig med det liv han har som privilegierad och välavlönad parlamentariker. Om Ziuganov inte längre kan entusiasmera ens sina gamla anhängare skulle Kommunistpartiet, som vanligtvis alltid brukar komma på en stark andraplats i valen, riskera att bli betydligt svagare och förlora sin betydelse. 

Om inte annat riskerade Kommunistpartiet att splittras, då de radikalare gräsrötterna ville bryta med den trötta partiledningen. Ställd inför detta faktum valde Ziuganov att stiga åt sidan och gick med på Vänsterfrontens idé om att låta den oberoende kandidaten Pavel Grudinin representera Kommunistpartiet i detta val.


Kreml reagerade till en början med likgiltighet inför den nya kandidaten. Troligen tyckte man kanske till och med att det var positivt med ett nytt ansikte som kunde liva upp i den tråkiga ryska politiken. Valet framstår tack vare det som mer legitimt och spännande, i stället för att bara bli en trött ritual. Putin kommer i slutändan att segra i alla fall, men det viktigaste för regimen är att mobilisera så många väljare så möjligt så att det framstår som att han har ett stort folkligt stöd.

Väldigt snart ändrade Kreml inställning till Grudinin och drog igång en förtalskampanj i statliga tv-kanaler

Pavel Grudinin fick därför till en början stor medial uppmärksamhet och blev inbjuden till flera populära tv-program för att själv presentera sina ståndpunkter. Hans framgångsrika Leninjordbruk lyftes fram som ett positivt exempel för hur hela landet kunde skötas. Men väldigt snart ändrade Kreml inställning till Grudinin och drog igång en förtalskampanj i statliga tv-kanaler, där han framställdes som en korrupt och kriminell affärsman, utan chans att få komma till tals och försvara sig. Den plötsliga hysterin tyder på att Kreml blev skrämda av kommunistkandidatens oväntade popularitet.

Aleksej Navalnyj


Det är svårt att få fram några oberoende opinionsmätningar inför valet. Strax efter årsskiftet förbjöds Levada Center, det viktigaste självständiga institutet för opinionsundersökningar i Ryssland, att presentera sina mätningar inför valet. Därmed har vi nu bara den officiella statliga statistiken att gå efter. Där framställs det som att Grudinin har stöd av 7,3 procent av väljarna, medan Putin får stöd av tio gånger fler. Runt 73 procent. Men i den mån det fortfarande förkommer oberoende försök att mäta väljarstödet, blir siffrorna faktiskt tvärtom.

Den liberala och oppositionella radiostationen Moskvas eko uppskattar att Pavel Grudinin har stöd av mellan 78 och 93 procent av deras lyssnare, medan Putin bara backas upp av 7-8 procent.

Kommunisternas växande popularitet har så klart objektiva orsaker. Levnadsstandarden i Ryssland har fortsatt att sjunka fyra år i rad.

Mest uppmärksammad är dock en undersökning som gjordes av den ökände Kremltrogne journalisten Vladimir Solovjov, där det visade sig att Grudinin hade stöd av 45 procent av väljarna. Stackars Solovjov visste inte hur han skulle hantera det chockerande resultatet i direktsändningen. Och i alla sociala medier och internetundersökningar är det växande stödet för Grudinin mot Putin uppenbart. Det går inte längre att ignorera i den offentliga debatten.

Vladimir Putin


Kommunisternas växande popularitet har så klart objektiva orsaker. Levnadsstandarden i Ryssland har fortsatt att sjunka fyra år i rad. Pessimismen i samhället och misstron till de styrande politikerna växer. Under 2017 ökade de sociala protesterna och politiska demonstrationer med 60 procent, jämfört med året innan. Sociologiska undersökningar visar att den andel av befolkningen som vill se stora politiska förändringar i Ryssland nu överstiger de som förespråkar stabilitet. 

Den tysta majoriteten av befolkningen, som bara tittar på statlig propaganda-tv, kommer återigen lägga sina röster på Putin vid valet 18 mars. Men Putin måste få mer än 50 procent av rösterna för att vinna direkt. Annars blir det en andra valomgång mellan de två kandidater som får flest röster. 

Han och ledarskapet i Kommunistpartiet är rädda för att förklara krig mot Kreml och bryta mot regimens regler. Deras kritik mot Putins person är därför mycket försiktig

Om Kommunistpartiets nye kandidat gör så bra ifrån sig som Kreml nu befarar, så ställs Putin och Grudinin mot varandra i en andra valomgång. Något som Putin helst vill slippa.


Men Pavel Grudinins styrka är samtidigt hans svaghet. Hans potentiella väljare förstår nämligen att han inte på allvar utmanar Putin. Han och ledarskapet i Kommunistpartiet är rädda för att förklara krig mot Kreml och bryta mot regimens regler. Deras kritik mot Putins person är därför mycket försiktig, även om man gärna lyfter fram andra problem och orättvisor i det ryska samhället. 

Precis som för Ziuganov tidigare, är Grudinins mål i valet nu inte att vinna, utan att komma i en starkare förhandlingsposition med den sittande presidenten. Han vill visa för Kreml att de måste börja räkna med kommunisterna igen. Han vill övertyga Putin att bryta med sina nuvarande liberala ministrar och deras nedskärningspolitik, för att i stället satsa på en mer ”socialdemokratisk”, keynesiansk politik och tillgodose de röda direktörernas intressen genom satsningar på den inhemska produktionen. I stället för en kamp om makten, så blir valet en kamp om inflytande på makten.


Samtidigt kan det – ja, det har redan börjat – växa fram en radikalare rörelse runt Pavel Grudinin, på samma sätt som Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i Storbritannien väckte liv i massrörelser med aktivister som är beredda att gå mycket längre än deras ledare. Ingenting kommer att förändras i Ryssland på valdagen.

Men om valresultatet visar sig vara riggat till Putins fördel och det blir en fortsatt nyliberal administration, så kommer missnöjet att fortsätta att växa. Inte bara bland den arbetande befolkningen, utan också inom den delen av eliten som är trötta på den nyliberala åtstramningspolitiken.

Det kan mycket snabbt leda till en laddad situation och föra landet till en allvarlig politisk kris.


Aleksej Sachnin
Medlem av Vänsterfrontens verkställande utskott och politisk flykting bosatt i Sverige


Per Leander
Författare och journalist

ARTIKELN HANDLAR OM