ÅSIKT

Samlagen är bäst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ÅSA LINDERBORG ser Peter Birros tv-drama "August"

Foto: Lina Zilliacus och Jonas Karlsson i ”August”.

I kväll visar SVT första delen av årets traditionella juldrama, August, med manus av Peter Birro.

Det är den unge August Strindberg vi möter under ett par år på 1870-talet. Han går runt i Stockholm med Mäster Olof under armen – ett högexplosivt geni i vardande – som i väntan på att bli upptäckt möter förljugenheten och finner kvinnan. Vännerna finns bland konstnärsbohemerna, hämtade ur romanen Röda rummet. Tillsammans med Olle Montanus, Sellén, Ygberg och doktor Borg lär Strindberg känna skapandets, politikens och vänskapens osockrade villkor. Sanningssägandet och upproret blir hans mål och metod.

Berättande flyter på, nästan väl snabbt. Kameran dröjer aldrig, avslöjar inget eget. Allt bygger på den förutsägbara ordväxlingen, beströdd med kända rader från Strindbergs egen penna – det är lite som att gå med näsan tryckt mot Drottninggatans citatutställning. Han tvivlar och strider men rannsakar aldrig sig själv, är blyg bland prostituerade men oförvägen mot de verkliga ”hororna”: lismarna, slickarna, hycklarna – de som säljer sin själ för pengar.

Stig Larsson, som på Birros begäran står för regi, har genomgående valt enkla lösningar, kanske i brist på stimulerande intrig: Strindberg börjar läsa till läkare och får pittkomplex, Strindberg kastar pappa ångbåtskommissionärens pengar i sjön, Strindberg och Montanus nattrumlar på kyrkogården och faller ner i en grav där avgörande samtal om Konsten äger rum ... Strindberg badar med sina vänner som spexar med båtar av tidningspapper på huvudet, och får ingivelsen att han ska bli journalist. Han sparkas snart från Dagens Nyheter efter att alltför mycket rött bläck flutit ut på sidorna.

Strindberg var en folktribun som aldrig äntrade en talarstol. Varifrån han fick sin radikalism, mer komplex än tv-serien gör gällande, är inte helt klarlagt, men själv framhöll han tre saker: han var ”tjänstekvinnans son” och därmed underklass (en självbild som knappast tålde sanningen), han påverkades av Pariskommunen 1871, han upplevde kravallerna i Kungsträdgården 1868 när Karl XII-statyn skulle avtäckas. Den senare händelsen har Birro förlagt några år senare i ett av flera försök att frigöra sig från det dokumentära. Genom att glida i tiden vill han kalejdoskopiskt både kondensera och tänja på Strindbergs erfarenheter. Alla grepp som funkar är rätt, men kräver en konsekvens i utförandet som här saknas.

Kravallerna blir en nyckelscen. Strindberg väljer först ett möte som kan hjälpa honom i karriären, men ger sig sedan in i striden när polisen gör chock mot rasande folkmassor. Han slås blodig – och finner en ängel: Siri von Essen. Den andra och avslutande delen ägnas den sårbara inledningen till deras äktenskap. Birro tar fasta på den Strindberg som för en kort sekund propagerade för ett jämlikt äktenskap där kvinnan har chans till samma utveckling som mannen.

Det är inga tråkiga timmar August bjuder på, men inte heller intressanta. Dramat bekräftar hur svårt det kan vara för en romantiker att ge sig i kast med någon han avgudar. Resultatet är skolteater på prime time, men frågan kan ändå alltid ställas: Varför är Röda rummet och dess författare fortfarande aktuella? Svaret pekar in mot oss själva; synen på lögn, sanning och moral har inte ändrats mycket sedan boken skrevs 1879. Satiren – som tv-serien inte alls förvaltar – över korruptionen, liberalismen, byråkratin, finansvärlden, juridiken och välgörenheten gäller i lika hög grad vår egen tid.

August kan möjligen ses för vissa skådespelarinsatser och då särskilt Linda Zilliacus som Siri von Essen, Jakob Eklund som Montanus och Börje Ahlstedt som Strindbergs far. Stig Larsson är nog den – Ingmar Bergman inkluderad – som lockar fram det bästa hos Ahlstedt. Med den regissören är det inte heller märkligt att det är just samlagsscenerna – så vackra i sin mänskliga fulhet – som är behållningen. Strindbergs dryckesbröder på Röda rummet är väl ålderstigna, kanske för att ge dramat den strålglans man tror att bara en redan bekransad ensemble kan ge.

Svårast uppgift har Jonas Karlsson som Strindberg. I slutscenen tvingas han höja näven som Stålmannen på sin bana över stjärnhimlen, i bakgrunden tornar en livlös kuliss föreställande Mosebacke. Då, om inte förr, lider man med en av Sveriges känsligaste skådespelare.

Åsa Linderborg