ÅSIKT

Det värsta jag sett

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

CLAES WAHLIN om ett spektakel vi slipper. Men dirigenten kommer!

Foto: Burkhard Fritz, Maija Kovalevska och en helikopter i ”Benvenuto Cellini” i Salzburg.
Foto: Valery Gergiev - bättre på egen hand.

Hector Berlioz första opera Benvenuto Cellini borde vara ett självklart objekt för regissörer som vill syna det förändrade förhållandet mellan konstnären och hans finansiärer. Renässanskonstnären Cellini hade att lita till mecenater, Berlioz till marknaden och i dag, ja, vem kan konstnären lita på?

I operan har Cellini blott några timmar på sig att avsluta det av påven beställda konstverket. Samtidigt söker Cellini vinna Teresa, påvens skattmästare Balduccis dotter, men har konkurrens av Fieramosca, en bildhuggare i påvens tjänst. I den rätt hektiska handlingen hinner Cellini dessutom med att enlevera Teresa, anta en duell och avvärja en strejk bland sina arbetare. Denna melodram utspelas till en i många stycken storartad musik, ömsom dramatisk, ömsom lyrisk och med snabba kast mellan scenerna.

I Salzburg har man anlitat regissör och scenograf Philipp Stölzl som verkar fullkomligt ointresserad av operans teman och motiv. Att han vid sidan av teaterregi ägnat sig åt att göra reklamvideor för mycket välkända varumärken och dessutom regisserat musikvideor åt Madonna och Mick Jagger, visar sig vara logiskt.

För här bor Teresa med pappa Balducci i en takvåning dit Cellini anländer i helikopter, i fonden en gigantisk videoprojektion av ett slags retrofuturistiskt Rom som smält samman med Piranesis svartvita labyrinter, och ut på taket stapplar dessutom några robotar med blinkande lampor.

Det är över huvud taget väldigt mycket blinkande lampor i denna uppsättning. Och självlysande svärd. Och en påve som anländer i en illröd bil med änglavingar och ett självlysande kors som kylarmärke. Han har några fåniga medhjälpare med Peter Pan-komplex som kråmande kastar självlysande konfetti på honom. Och folket, som för övrigt alla tycks ha var sitt eget lilla självlysande svärd, klär gärna ut sig till kaniner eller smileysballonger.

Det är förmodligen den värsta operauppsättning jag någonsin har sett. Förvisso är allt genomfört med stor konsekvens. Läderlappen, Stjärnornas krig och en rad populärkulturella referenser håller allt annat än kommersiellt gångbara ikoner (Piranesi undantagen) på behörigt avstånd. Möjligen, men bara möjligen, är detta Stölzls svar på frågan vart opera-

konsten är på väg. Men förmodligen tycker han bara att det är skojigt.

Dessvärre har han blivit så förtjust i alla leksakerna att han glömt själva regin, oftast sjunger de ypperliga sångarna rakt ut mot publiken (Laurent Naouris Fieramosca, Maija Kovalevskas Teresa och Kate Aldrichs Ascanio är storartade), medan kören viftar lite tafatt, dock inte utan entusiasm, med sina färgglada svärd.

Dirigent för Wienfilharmonikerna är Valery Gergiev, som ger Berlioz musik en dramatisk nerv som skiljer sig från den franska, mer lyriska traditionen. I kväll öppnar Gergiev Östersjöfestivalen med Mahler och Sjostakovitj. I morgon leder han Marinskijteatern i just Benvenuto Cellini, som han dessutom fortsätter att ge i Salzburg månaden ut. Berlioz opera har aldrig tidigare uppförts i Sverige och ska ges i ett halvsceniskt uppförande.

Gudskelov är Philipp Stölzl inte det minsta inblandad.

Claes Wahlin