ÅSIKT

Skrattfest i underjorden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2 | Foto: Sara Myrberg och Per Dahlström i "HalliHallå".
KULTUR

Roger borde bli lite tuffare, tycker kompisarna. "Tuffa grabbar spottar mellan framtänderna", säger de. "Du måste lära dig cykla på bakhjulet."

Ulf Sindts (text) och Eva Lindströms (bild) Raggar-råttan Roger (Alfabeta) är en Tjuren Ferdinand i brylkräm, just nu etta på högläsningstoppen där hemma, med flera genomläsningar dagligen (sonen är just fyllda fyra). Det går inget vidare för Roger, och inte heller passar han i raggarfrissa. Men så blir hans lådbil stulen av några stora killar, vilket får honom att utveckla en livsnödvändig tuffhet, utan yttre åthävor.

En bra story, liksom badande i ljuset från Lindströms vänligt gulaktiga och lätt vindögda bildvärld.

***

Lilla Asmodeus är en Ferdinand från Helvetet. Pruttar inte som de andra barnen, retas inte, vill inte slåss. Hans far, eldens och suckarnas härskare, Satan, är missnöjd och beslutar att sätta sonen på prov. Asmodeus sänds upp till jorden där "fåglarna sjunger så hemskt", för att lura någon att sälja sin själ till fadern. "Leta bland de högfärdiga, dumma och sorgsna", säger denne. Asmodeus försöker med en ko, en präst och några skolbarn, utan framgång.

Detta i Långa näsans uppsättning av Ulf Starks och Anna Höglunds bok Lilla Asmodeus (6 till 10 år), på Stockholms stadsteater. En dockteaterföreställning i regi av Inger Jalmert-Moritz, med bland andra Jenny Bjärkstedt (sköter och spelar Asmodeus) och Nils Moritz (spelar Satan) på scenen.

Inledningen är en underjordisk skrattfest, frossande i sådant som bajskastning, uppdruckna spyor och spindelsoppa (helvetesbuskis?). Möjligen i skrikigaste laget, men en fin kontrast till Asmodeus uppstigande på jorden: fågelsång, gryningsljus mellan träden. Än mer behövlig känns den humoristiska ramen när berättelsen når sin hjärtpunkt, som är smärtsam. Asmodeus har slutligen fått en flicka att sälja sin själ, mot att hennes dödssjuka lillebror blir frisk. Föreställningen stannar liksom upp och hämtar andan, för att sedan vandra vidare med sorg i lungorna. Det är mycket bra gjort, spelet mellan flickan och den nu friska lillebrodern är lika gripande som magiskt. Det är förvisso bara dockor, men ändå, vilken närvaro! Jag är såld.

***

För de lite yngre, 2 till 4 år, rekommenderar jag Sara Myrbergs enkla och mycket fint genomförda HalliHallå på Teater Tre (Rosenlundsgatan 12 i Stockholm), i regi av Stalle Ahrreman.

En boll (blå, mycket blank), ett snöre (rött) och två skådespelare (Myrberg själv och Per Dahlström, utklädda till barn) ingår i något som skulle kunna beskrivas som en social ekvation. Nu har jag bollen men inte du, som har snöret. Nu vill jag ha bollen OCH snöret. Var är bollen? Publiken, bestående av några dagisklasser, känner igen problematiken och lever med. Om vem som för stunden har rätt till bollen, Dahlström eller Myrberg, råder delade meningar.

Till slut, efter en hel del halsbrytande akrobatik, uppstår balans. Pojken och flickan på scenen har blivit vänner och leker tillsammans. Ekvationen är löst.

***

"Äta myror!?" Ja, om man är en robot. I Håkan Borgströms I robotarnas värld, del två i Alfabetas faktaserie för unga, Alfaveta, läser jag om EcoBot II, en engelsk robot, knappt en tvärhand hög, som fångar in och livnär sig på insekter. Dessa passerar genom något slags matsmältningssystem och alstrar nog med elektricitet för att roboten ska kunna ta sig fram i tillvaron. Kanske följer en musfångande EcoBot, möjlig att hålla som huskatt?

Husrobotar finns redan, skriver Borgström. Barnen behöver inte längre förlita sig på låtsaskompisar, utan kan i stället ges en PaPeRo, en halvmeterhög och sävligt framrullande tingest som söker upp människor, minns namn, kommer ihåg födelsedagar, leker olika lekar (bland annat sten, sax och påse), samt ropar på hjälp när fara hotar (höga höjder, trånga utrymmen). Qrio är ännu bättre (och dyrare, får man förmoda), hakar på i det vardagliga snacket, sparkar fotboll och kan dansa.

Även för oss som växte upp när bara årtalet 2005 var science fiction finns mycket att hämta i Borgströms bok. Ett intressant kapitel upprättar en robotgenealogi, innehållande bland annat Jacques de Vaucansons mekaniska anka från 1738 och Edisons talande docka från 1888. Också Frankensteins monster och dess judiska föregångare Golem får vara med på ett hörn.

"Vissa tror att försäljningen av robotar kommer att bli lika stor som bilförsäljningen är i dag", skriver Borgström. Det är bara att hoppas att robotindustrin förutsätter sig att tillämpa professor Isaac Asimovs första robotlag, ur Jag, robot: "En robot får inte skada en människa, eller genom att inte göra något, tillåta att en människa kommer till skada."

Petter Lindgren