ÅSIKT

Romanens slut

avAnders Johansson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anders Johansson om 2000-talets bästa svenska litteratur – och en genre som är passé

1 av 3 | Foto: Foto: scanpix
Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” är en av 2000-talets bästa skönlitterära böcker, enligt Anders Johansson. På en romanlista platsar den dock inte.

I går publicerade Dagens Nyheter resultatet av en stor enkät om 2000-talets bästa svenska romaner.

Det finns en hel del syrligt att säga om det – om den accelererande listmanin, om Bonnier-monopolet, om poesins och essäistikens osynlighet, om det underliggande antagandet att vi som ombads svara faktiskt skulle ha överblick över de tusentals svenska romaner som publicerats under 2000-talet, och så vidare.

Men varför vara en glädjedödare? Är det inte bra att det listas och diskuteras något annat än kändisar, ex-kändisar och wannabe-kändisar? Inte mig emot, men frågan är om enkäten inte är ännu ett litet tecken på romanens objektiva irrelevans.
 

Man skulle kunna börja argumentationen subjektivt: när jag funderade på vilka tre romaner jag skulle rösta på kunde jag inte komma på någon. Jag har definitivt inte överblick över det senaste decenniets romanutgivning, men så många romaner har jag läst att jag borde kunna hitta några värda att lyfta fram. Och visst mindes jag ett antal habila böcker (även om jag också blev smärtsamt påmind om en del lite för positiva recensioner jag skrivit),

men inga – i alla fall inte tre – som med lite distans var värda att kanonisera på det sätt som det var fråga om här.

Jag menar inte att det inte har skrivits någon svensk skönlitteratur av värde under de här åren – det finns böcker jag gärna skulle ha röstat på. De har bara ett fel: de är inte romaner.

Dags för de objektiva anspråken: min poäng är inte att de böcker jag råkar gilla är objektivt bäst; poängen är att romangenren som den traderas i Sverige i dag är objektivt passé. Redan frågan – Vilka är 2000-talets bästa? – är ett tecken på den starka nostalgi som omsluter genren.

En litteraturvetarkollega frågade retoriskt varför man ska läsa samtida romaner om man inte har läst allt Balzac har skrivit. Ja, säg det. Det skrevs bra romaner i Frankrike på 1800-talet, romaner i takt med sin tid. Sedan dess har en och annan författare – Proust, Kafka, Woolf, Beckett – lyckats utvidga gränserna en aning genom att bryta mot konventionerna.
 

Och i dag? Tja, det svenska romanproducerandet puttrar på som om Balzac satt och skrev vid bordet intill. Överklasskildringar varvas förvisso med förortsrealism, förtäckta självbiografier med historiska romaner,

det hårdkokta med det lyriska, men i slutändan är det nyansskillnader som varken gör till eller från. Hur många romanpriser som än delas ut, hur många hyllande recensioner som än skrivs, hur många upplagor som än trycks kan inget dölja den stelnade formen.

Ironiskt nog är det just tack vare denna stelhet romanen blivit så funktionell. Inte, som en gång i tiden, i uppdagandet av något nytt i verkligheten, utan som en post på cv:t eller som material för en enkät. Romaner har blivit som semlor: utbytbara. Vilken var bäst i år? ”Bullen var lite torr, men mandelmassan var god!” ”Slutet kändes lite tillgjort, men språket var väldigt poetiskt!”

Men litteratur, det måste kanske klargöras, är något annat än en semla eller en ingrediens i kändisskapandet. Litteratur är ett fasthållande av det liv som rinner mellan fingrarna. Litteratur är omedveten historieskrivning av sin epok. Litteratur är sedimenterat begär, en skärva av frihet i en värld reducerad till nytta, en sista flämtande politisk möjlighet, ett uppror mot alltings kontingens, ett veck av sanning i det falska. Kanske finns det inget viktigare.

Jag skulle inte säga att den samtida svenska romanutgivningen helt saknar sådana egenskaper, men när de finns – och det är egentligen min enda lilla poäng – så är det inte längre tack vare romankontraktet utan trots detsamma.

I slutändan är den tilltagande romanstelheten ett uttryck för en oförmåga eller ovilja att föreställa sig en annan samhällsordning. Böcker som är bekväma i sin genre är bekväma också i den rådande politiska ordningen.
 

Det är därför ingen tillfällighet att den mest angelägna skönlitterära prosan från det senaste decenniet inte riktigt – eller inte alls – passar in i romanformen. Som Lars Noréns En dramatikers dagbok, Eric Ericsons Brev till samhället, Åsa Linderborgs Mig äger ingen eller vad som helst av Pär Thörn, för att ta några exempel som jag gladeligen hade lyft fram.

Litteratur obekymrad om hur den kommer att tas emot, eller ens att den kommer att tas emot. Det finns naturligtvis hundratals andra exempel att nämna. Allt jag vet är att de flesta av dem inte så enkelt låter sig etiketteras.