Tre magiska ord

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Författaren Beate Grimsrud om sin tuffa match mot sjukdom och dödsångest

Beate Grimsrud (född 1963), författare.
Foto: STEFAN MATTSSON
Beate Grimsrud (född 1963), författare.

Jag är sjuk.

Jag forslas genom Södersjukhusets korridorer och salar av driftiga arbetsmyror. Alla drar sitt strå till denna jättestack för att vistelsen ska bli till det bästa för mig. Portören berättar att han är hissrädd när han åker med mig sex trappor upp och att jag ska till hans favoritrum på avdelning 36, där han själv vill ligga om det blir nödvändigt. Jag har utsikt över helikopterplattan och Årstavikens grönska. Jag ligger där med min sjuka kropp och oro, men skrattar till då den trevliga sjuksköterskan knackar på dörren också på väg ut ur mitt rum. Jag vill också knacka mig ut just nu. Ut i solen och sommarvädret.

Puls, blodtryck, vita blodkroppar, infektionsvärde och feber mäts ideligen. Alla arbetsmyror har sin uppgift. Jag är Drottningen i dramat. Jag kan inte gömma mig. Jag är en fånge. Jag vill så gärna vara till lags med min feberkurva. Jag är inte det. Den finns redan i deras dator. Jag kan inte gömma mig i skogen och smygröka. Att vara patient är att blotta strupen som en hund. Som att stå på en scen med bara sjukvårdspersonal i salongen. Ridån går aldrig ner. Replikerna har kropp på riktigt.

■ ■ ■

En helikopter landar i mörkret utanför fönstret och ut kliver en som i alla fall kan gå själv över till rullstolen som väntar och efter kommer en anhörig. Alla dessa anhöriga, tänker jag. Som står vid sidan om utan makt att styra förloppet med sin goda vilja. Det är kanske dem det är mest synd om.

Det är fredag och jag har inte ätit sedan i måndags och har inte saknat det. Jag la ner alla behov och alla vanor. Tänkte att jag slutat äta. Slutat lyssna på musik i hörlurar. Slutat äta nikotintuggummin. Slutat med sömnmedicin. Slutat dricka läsk under natten. Slutat sova dåligt. Slutat.

Efter flera nätter med siffror på skalor som pekar åt fel håll tänker jag: Mäts även mina tankar? Hur tänka då? Jag har spelat fotbollsmatcher, gått boxningsmatcher och långa skidturer med tung säck i hård blåst och tjock dimma. Jag har gått tuffa matcher med min text i mitt bokskrivande. Men denna natt går jag en tuffare match mellan dödsångest och uppbyggliga tankar. Jag kan som blåsippan lyfta ett lokomotiv. Man blir så stark som man måste, som Emil i Lönneberga sa.

På morgonronden kommer läkaren in och säger orden: Det har vänt.

Tre magiska ord.

Sjuksköterskan öppnar fönstret. Det borras utanför. Samma buller släpps från min skalle, mina axlar och min rygg. Sjuksköterskan återkommer med famnen full av blommor. Jag har blivit blomsterbud, säger hon.

Jag äter och skriver och alla mina vanor återkommer till mig som ett gammalt jag att slinka ner i. Det har varit tyst på helikopterplattan i dag. Då tänker jag tillbaka när den landade senast. Spolar i minnet. Det var inte en dam och en äldre man som kom ur helikoptern. Det var en mamma och hennes halvstora son. Vad är värst? Att vara allvarligt sjuk själv och ha barn. Eller att ha ett allvarligt sjukt barn?

■ ■ ■

Vid middagen sitter jag för första gången i matsalen sex trappor upp med en fantastisk vy. Men vad jag ser i glipan under persiennerna är några ben som går fram och tillbaka där ute i luften. Jag drar upp persiennerna och hämtar mobilen. Sedan fotar och filmar jag om vartannat två illgröna byggnadsarbetare som monterar ner den byggnadsställning de står på. Jag hör genom fönstret att de inte pratar svenska. Hoppas säkerhetsåtgärderna är i sin ordning. Det är fruktansvärt långt ner. Jag tänker återigen att Sverige har räddat mig. Allt är förberett för att jag inte ska dö i förtid. Sjukhuset står färdigbyggt. Läkarna, sjuksköterskorna, undersköterskorna, terapeuterna, sjukgymnasterna. Alla färdigutbildade. Pillrena klara i sina burkar. Skalpellerna vässade, antibiotikan uppfunnen och klar i sina sprutor. Kan man välja sitt land? Jag har valt. Jag kan det, men många kan det inte. Ska ett land kunna välja sina invånare? Alla länder gör det.

Det är som i skolgården när fotbollslag ska väljas. De självklara väljs först. Sedan blir det en klump som fördelas lite slumpvis. Sedan står det några kvar som inte får vara med i matchen över huvud taget. De papperslösa till exempel. De som har sitt hem i ett flyktingläger. De och andra som vi gör osynliga. De stod där ett tag som barn, som människa och hoppades bli vald. Hoppades att nu vänder det. Men det gjorde det inte.

■ ■ ■

Att vara inne och titta ut, är att inte se hela bilden. Jag kan inte ens som författare iklä mig en annans kläder. Vad jag vet nu är att sjukvårdens blick under lång tid framöver kommer att titta in i mig, som ett av livets villkor jag inte kan köpa mig fri ifrån.

Beate Grimsrud

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN