Kultur

President Erdogans rätta ansikte

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Äntligen börjar världen se AKP:s maktfullkomlighet – och Turkiets verkliga demokratikrafter

Vinnare 1 Studenter protesterar mot regeringen under demonstrationerna i Istanbuls Gezi-park för två år sedan. Foto: AP
Vinnare 1 Studenter protesterar mot regeringen under demonstrationerna i Istanbuls Gezi-park för två år sedan. Foto: AP

Ett nytt kapitel inleds i turkisk politik efter parlamentsvalen den 7 juni.

President Recep Tayyip Erdogans jakt på kvalificerad majoritet och ett stärkt presidentämbete har förlorats. Det regerande konservativa Rättvise- och utvecklingspartiet (Adalet ve Kalkinma Partisi, AKP) har för första gången tappat i ett parlamentsval sedan 2002 och gått från drygt 50 till under 41 procent.

Väljarna har sagt nej till Erdogans allt mer auktoritära och värdekonservativa politik.

AKP styr sannolikt vidare med en minoritetsregering eller en koalitionsregering med till exempel ultranationalistiska MHP. Ett mindre troligt scenario är att alla partier utom AKP bildar regering. Det instabila läget kan också leda till nyval. Glasklart är att AKP har förlorat ett viktigt slag. Eller som den sekulära tidningen Cumhuriyet sammanfattade det: ”Folket begravde Erdogans och AKP:s drömmar i valurnan”.

Vinnare blev den prokurdiska vänstern i Folkens demokratiska parti (Halkarin Demokratik Partisi, HDP) som utsattes för hundratals attacker mot sina valstationer, däribland bombdåd och mord. Kritiker menade att AKP såg gillande på de våldsamma attackerna, med undantag för några pliktskyldiga fördömanden. AKP-företrädare på alla nivåer propagerade med all kraft för att få HDP under parlamentets tioprocentsspärr och således öka chansen för kvalificerad majoritet i parlamentet. När rösterna räknats hade HDP ändå fått 13 procent. Det innebär troligen ett avskaffande av spärren – en rest från 1982 då generalernas junta styrde.

Men genombrottet har haft ett högt pris, precis som alla andra nödvändiga reformer som i efterhand lär tillskrivas AKP.

Erdogan är alltmer ensam och paranoid efter att ha krigat mot både gamla och nya fiender. Kolumnisten Burak Bekdil på tidningen Hürriyet gick så långt att han under valrörelsen drog paralleller mellan Erdogan och Saddam Husseins megalomani (20 maj).

AKP:s fiender är the usual suspects: vänstern, kurderna, aleviterna, intellektuella och journalister. Bland nyare måltavlor som godtyckligt fängslas hittas de gamla vännerna i den islamska Gülen-rörelsen som fram till 2013 tilläts operera fritt i den statliga byråkratin.

AKP-sympatisörerna har funnits både i och utanför Turkiet.

Den förra alliansregeringen i Sverige kan räknas dit. Men även Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledarsidor satte länge sitt demokratiska hopp till AKP, även om man de senaste åren har intagit en oroad hållning inför situationen i landet som ligger 149:a på Reportrar utan gränsers världsranking över pressfrihet.

AKP:s reformer hyllades tidigt, både i och utanför Turkiet. Regeringen kunde ”backa inför kritik”, menade DN (2 maj 2007). Under parlamentsvalet samma år var AKP ”landets bästa hopp för en fortsatt stabil demokrati” (21 aug 2007). Segern betecknades senare som ett viktigt steg för Turkiets framtid (23 aug 2007). 2009, när det prokurdiska partiet DTP stängdes av författningsdomstolen, fann DN lösningen i att AKP behövde mer stöd, som garanten för stärkta medborgerliga fri- och rättigheter (14 dec 2009).

Samtidigt väntade Turkiets progressiva krafter på att AKP skulle visa sitt rätta ansikte.

I SvD:s fall har Turkiets kalla relationer till EU varit i fokus. Också detta har varit en vanlig berättelse om AKP:s Turkiet. ”Reformvännen” Erdogan fick inte svikas då en kall hand från EU kunde dämpa reformtakten (14 dec 2006). Europas mjuka makt verkade göra Turkiet mer demokratiskt (29 aug 2008).

I ett samlat grepp menade SvD att maktkampen i folkomröstningen om ändringar i konstitutionen 2010 stod mellan de som vill se Turkiets styras som en öppen rättsstat och de som vill att antidemokratiska krafter inom statsförvaltningen ska avgöra medborgarnas liv (18 september 2010).

AKP vann och begränsade militärens makt. Det var nödvändigt. Men oroade bedömare var eniga om att detta steg framåt samtidigt försvårade möjligheterna att helt och hållet skriva om juntakonstitutionen från 1982. Ändringarna ledde till att AKP:s makt snart var total.

Ekim Caglar, frilansskribent och statsvetare.

AKP avväpnade militären politiskt efter decennier av odemokratiskt inflytande. Men en auktoritär makt ersattes med en annan, menade de oppositionella kritikerna.

Under parlamentsvalet 2011 var alltfler bedömare överens om AKP:s allt mer repressiva hållning, så även DN och SvD. Problem fanns erkände DN i en oroad artikel, framgångarna verkade stiga Erdogan åt huvudet (9 juni 2011). Men en av slutsatserna var ändå paradoxen att Turkiet blivit öppnare och mer demokratiskt under Erdogan. Detta samtidigt som de tidigare AKP-vännerna i The Economist stödde det nationalistiskt socialdemokratiska oppositionspartiet CHP.

Efter Gezi-protesterna sommaren 2013, när polisen sköt urskiljningslöst mot demonstranter och dödade ett tiotal personer och Erdogan tackade polisen och brännmärkte demonstranter som terrorister, konstaterade DN i en i övrigt AKP-kritisk artikel att kritiken mot ett reformpaket (som tvingats fram av protesterna) varit delvis orättvis (10 oktober 2013). ”Reformerna går i rätt riktning” och AKP har ”gjort mer för kurderna än någonsin” de gamla systempartierna.

Detta skrevs ungefär samtidigt som Amnesty International talade om brott mot mänskliga rättigheter under protesterna.

Med tiden har liberala, konservativa och socialdemokratiska AKP-vänliga debattörer i Turkiet tvingats byta kurs. DN:s ställningstagande inför valet 2015 var tydligt. Det kan sammanfattas med att ”hoppet står till kurderna” mot ett maktfullkomligt AKP, som under de första mandatperioderna agerade demokratiskt (3 juni 2015), en dramaturgi som för övrigt Aftonbladets ledarsida också håller sig till (8 juni 2015).

”Vad var det vi sa?” svarar alla som levt med AKP:s ständigt ökade makt över deras vardag.

Men har inte AKP genomfört demokratiska reformer? Jo, även om de ofta har genomförts som villkorade gåvor snarare än rättigheter. Och aldrig utan att AKP tjänat på det. Som Erdogan sade i ett berömt tal på 90-talet: ”Demokrati är ett medel, inte ett mål”. Andra reformer har helt enkelt tvingats fram.

Men om inte AKP:s och Erdogans välvilja lett till de framsteg som trots allt är ett faktum, vilka är då de demokratiska förändringsaktörerna?

Det var varken EU eller drömmar om medlemskap som fick miljoner att ta till gatorna under Gezi-protesterna 2013, Turkiets mäktigaste markering för demokrati genom tiderna. Styrkan låg i att de olika progressiva förändringsaktörerna agerade kollektivt. Och aktörerna har under hela AKP:s maktinnehav varit inhemska. Det koloniala perspektivet att EU måste hjälpa turkar att förstå värdet av mänskliga rättigheter och demokrati stämmer inte.

1 Garanten för en levande debatt är modiga journalister och intellektuella som Can Dündar, prisbelönt chefredaktör på Cumhuriyet, som öppet hotats av Erdogan. Trots sanktioner, hot och fängslanden kämpar tusentals journalister för det fria ordet.

2 Etniska minoriteter, främst kurder, som i decennier har kämpat och dött i tiotusenal har tvingat regeringen att sätta sig vid förhandlingsbordet och har bidragit till vissa lättnader rörande användandet av modersmål i bland annat statliga och privata tv-kanaler.

3 Religiösa minoriteter som aleviterna har hårdnackat försvarat sekulära värden och protesterat mot den allt mer sunnitiska inriktningen i landets skolor. De är en av de viktigaste anledningarna till att AKP:s islamism inte har fått ett större genomslag.

4 En erfaren kvinnorättsrörelse har tvingat AKP att backa från att genomföra värdekonservativa reformer. Erdogan har uttalat att ”jämställdhet är onaturligt”, att varje familj bör skaffa 3-5 barn och att aborter kan jämföras med massakrer.

5 Trots massarresteringar och krossade 1 maj-demonstrationer vägrar de turkiska fackföreningarna låta de runt 15 000 som dödats i arbetsplatsolyckor sedan AKP kom till makten falla i glömska och den nyliberala rovdriften på liv gå vidare.

Under lång tid har jag hört uttalanden från oppositionella röster av typen: ”AKP:s smink har äntligen tvättats bort”.

Till slut tycks omvärlden också börja förstå.

När allt fler bedömare ser början på slutet för AKP är det värt att diskutera vilka krafter som egentligen bidrog till de demokratiska reformerna i Turkiet under partiets ledning.

I framtiden lär få vilja kännas vid sitt direkta eller indirekta stöd till en korrumperad regering och en president som satt kurs mot att bli en nyottomansk sultan.

För nu inleds av allt en döma en period av oerhörd polarisering och ännu aggressivare utfall mot allt som står i vägen för AKP:s revansch.

Ekim Caglar, frilansskribent och statsvetare, tidigare bosatt i Turkiet.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

/

Turkiet

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Turkiet

Recep Tayyip Erdogan