ÅSIKT

Klassförakt, Åsbrink

Jonas Aghed om utpekandet av vänstersympatisörer som Hitlers bödlar på Östfronten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avJonas Aghed

KULTUR

Foto: YAD VASHEM-ARKIVET
Medlemmar av Reservpolisbataljon 101 med tillfångatagna judar i den polska staden Miedzyrzec i maj 1943. I sin recension av boken om den tyska bataljonen lägger Elisabeth Åsbrink ut villospår om de tyska bödlarnas bakgrund, menar Jonas Aghed.

Vilka var de människor som utförde massmorden på judarna och vad var deras drivkraft? Det är enligt Elisabeth Åsbrink i Dagens Nyheter den ”kärnfråga” Christopher R Browning ställer i sin bok Helt vanliga män. Boken utkom på svenska första gången 1998 och har nu kommit i en ny utgåva, recenserad av Åsbrink i Dagens Nyheter 19 januari.

”Nyckel” till Brownings fråga blir enligt Elisabeth Åsbrink den som svarar ja på dessa frågor: ”Är du i 40-årsåldern eller äldre? Bor du i en stad med en stor del arbetarklass och lägre medelklass, eller tillhör du dessa skikt? Röstar du helst åt vänster: kommunistiskt, socialistiskt eller socialdemokratiskt? Ser du dig själv som god?” Den som gör det hamnar ”i gott sällskap med de helt vanliga männen i Reservpolisbataljon 101 – en grupp på några hundra män som kom att mörda över 40 000 människor i Polen 1942”.


Vad utgår Elisabeth Åsbrink från hos Browning? Det starkaste bör vara i början av boken när Browning säger att medelåldern på manskapet i Reservpolisbataljon 101 var trettionio år, och: ”Eftersom de rättsliga förhören inte gick in på sådana saker vet vi inte hur många som hade varit kommunister, socialister och/eller fackföreningsanslutna före 1933. Troligen var det ett betydande antal, med tanke på deras sociala bakgrund.” Och vidare: ”Flertalet var alltså från Hamburg som hade rykte om sig att vara en av Tysklands minst nazifierade städer, och de flesta hade en samhällsbakgrund som till sin politiska kultur hade varit nazistfientlig.”

Tyska kommunister, socialister eller fack­föreningsanslutna som framhärdade i sina övertygelser hamnade i koncentrationsläger och inte på Östfronten!

Men ur detta och liknande följer inte Elisabeth Åsbrinks slutsats om Browning. För hans poäng är inte att männen i Reservpolisbataljon 101 var representativa för alla de män i alla de polisförband som deltog i förintandet av judar på Östfronten, utan att även de, med en förmodad bakgrund som vänsterröstare, rättade in sig i ledet av mördare.

Mycket till poäng är det inte, för längre fram, om hur rekryteringen av reservpoliser gick till, säger Browning att en ”allmän utsållning [kan] ha skett på ett tidigare stadium. Att så många som tjugofem procent av en grupp med arbetarklassbakgrund var partimedlemmar hörde nämligen till ovanligheterna och tyder på att rekryteringen av reservister – som gjordes långt innan deras medverkan i den slutgiltiga lösningen var påtänkt – inte gjordes helt slumpmässigt. Om Himmler till en början tänkte sig reservisterna som en potentiell säkerhetsstyrka för inrikesbruk (…) är det logiskt att han aktade sig för att värva män som inte var pålitliga i politiskt hänseende.”


Men detta är bara ett antagande, säger Browning, vi vet inte hur rekryteringen gick till. Nej, men vi vet att de tyska kommunister, socialister eller fackföreningsanslutna som framhärdade i sina övertygelser efter Machtübernahme 1933 hamnade i koncentrationsläger och inte på Östfronten!

Foto: TT
Elisabeth Åsbrink, Dagens Nyheter.

När Browning i slutet av boken redovisar sina slutsatser finns inget med om att en del av förklaringen till att männen i Reservpolisbataljon 101 blev massmördare är att de var arbetare som röstade vänster.

Inte heller när han i det nyskrivna efterordet går igenom vad alla de forskare har kommit fram till som studerat andra polisförband som förintade judar på Östfronten, tar han upp något om förövarnas partipolitiska sympatier förutom de nazistiska.


Elisabeth Åsbrink lägger ut ett villospår som uttrycker underklassförakt. I ett samhälle som det tyska under nazismen, som i alla samhällen i krig, var det såklart män (och en del kvinnor) från de lägre klasserna som sattes att sköta de blodigaste uppgifterna.

Ska vi därför också, vid sidan av Hitler och hans generaler, särskilt peka ut dem som skyldiga? Framför borgarna som övertog de förintade judarnas bostäder och bohag, byråkraterna som tidsplanerade transporterna till dödslägren, ingenjörerna som ritade lägren och gaskamrarna, borgarklassen som släppte fram nazisterna till makten för att de skulle kväsa kommunister och socialdemokrater, kapitalisterna som profiterade på nazisternas militära rustande?

ARTIKELN HANDLAR OM