ÅSIKT

Klass är inte hudfärg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: Marius Dybwad Brandrud
"Play" är en film som upprör.

avÅsa Linderborg

KULTUR

Fem svarta barn rånar tre vita barn. Varför är den bilden så provokativ? frågar Ruben Östlund retoriskt i Dagens Nyheter (29 nov).

Det provokativa är att vi dagligdags matas med den typen av fördomsfulla bilder, och att hans film Play befäster påståendet att det är så verkligheten ser ut: invandrare är kriminella. Filmen är ingen dokumentär, men Östlund understryker ändå att den bygger på en verklig händelse.

Utan närmare konkretion avfärdar Östlund sina kritiker med att vi har en ”fördomsfull blick”. Eller att ilska står i vägen för förståelsen, som i fallet med en kollega på filmfestivalen i Cannes, som frågar: ”So you don’t like black people?”. (Vrede är med andra ord inte en helt normal reaktion om man uppfattar att man sett något rasistiskt.)

I ett försök att finta bort anklagelsen om rasism uppmanar Östlund publiken att se de svarta pojkarna som ”individer” och inte som en grupp. Det är att kräva det omöjliga; grabbarna agerar ihop för det gemensamma målet att stjäla mobiltelefoner, på slutet delar de upp bytet mellan sig.

Om de svarta pojkarna ska ses som individer kan vi heller inte se filmens vita pojkar som representanter för några andra än sig själva. I så fall har jag helt missuppfattat Play. Jag trodde att den ville öppna den vita medelklassens ögon för sina egna privilegier.

Om vi tolkar samhället utifrån den liberala matris Östlund famlar efter i sitt försvarstal – orättvisor beror på individernas karaktärer och inte på att samhällets resurser är snedfördelade – lämnar vi barn som filmens svarta killar helt i sticket. Jag tror inte att det är Östlunds syn på världen. Jag tror han drog till med individperspektivet i brist på annat (läs: han kan inte analysera sin egen film men måste bemöta oss som försöker göra det). Därmed gör han sig skyldig till en logisk kullerbytta som förminskar hela filmen.

Det fina med Play, som har flera smått fantastiska scener, är just att den vågar ta i frågan om social och ekonomisk obalans. För många välbeställda biobesökare är det säkert besvärande, men det som frustrerar mig är att Östlund låter samhällets hela klasstruktur koka ner till en fråga om etnicitet: de svarta killarna är fattiga för att de är svarta. Det är ju sant, men lika sant är att barnen är fattiga för att de tillhör ”fel” samhällsklass. Det finns en massa svenneungar som också har föräldrar utan inkomst och som också snor mobiltelefoner. Alla vita barn har det inte lika bra som de vita barnen i Play.

Klassamhället är mångkulört. Att reducera frågan om socialt orsakad kriminalitet till att handla om hudfärg är att spela rasisterna i händerna: ”Det är dom som inte ser ut som oss som är problemet”. Östlund slår in en kil mellan människor som delar samma sociala oro och egentligen borde samarbeta. Han skulle i alla fall göra det om biopubliken inte begränsat sig till den korrekta medelklass som nu gråter av rörelse över att den vågar utsätta sig för Östlunds ”provokationer”.

Det finns en – eller flera – röster som ännu inte kommit till tals om Play. Kan de som bor i Bergsjön ens se filmen på sin lokala biograf? Gäller Ruben Östlunds önskan att utmana ”den fördomsfulla blicken” också dem?