ÅSIKT

Gudrun Schyman - stark och skör

Filmen visar flera sidor av ikonen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Gustav Mårtensson / Aftonbladet
Gudrun Schyman på Pride 2014.
KULTUR

Gudrun Schyman är som Zlatan – under hela mitt liv har hon liksom alltid funnits där. Filmaren Hampus Linder har följt henne från FI:s hajpade val 2014 till i dag, med tillbakablickar från den långa karriären.

Titeln Konsten att vara människa antyder att tittaren ska få komma bakom den politiska figuren. Bakom den kompromisslösa, briljanta retorikern. Men något som blir tydligt är att politikern Gudrun Schyman är människan Gudrun Schyman och vice versa, liksom Zlatan är sin fotboll. De politiska visionerna genomsyrar så mycket av den hon är.

Hon är: en obotlig optimist som jag bara kan känna djup respekt för. Det engagemang hon har i vänsterpolitik i allmänhet, och feminism i synnerhet, har jag aldrig känt lika starkt inför någonting. Särskilt inget som rör något större än mig själv.

Schyman är övertygad om att historien skrivs just nu, och att feministerna är de som skriver den. Och nog kan det vara möjligt att se tillbaka på denna politiska tid som ett viktigt utsnitt av historien. När hon ska tala efter valresultatet så sker det samtidigt som SD rullar ut en banderoll på storbildsskärmen bakom. ”Sveriges tredje största parti”, står det.

Dokumentären präglas av den sortens ambivalens. Ett steg fram, två steg bakåt. Feministerna vinner mark. Nationalisterna vinner ännu mer mark. Gudrun är otålig, och upprepar att den stora förändringen ska ske ”under min livstid”. På samma sätt framstår hon som stark och skör samtidigt. Alltid på väg, avgudad och avskydd, intelligent men ibland märkligt frånvarande och nonchalant. Likt många människor, och män, som har för lite tid och håller sina närstående på avstånd.

De mest intima stunderna är med dottern. Hennes sår från uppväxten är inte läkta. Gudrun erkänner vissa tillkortakommanden, men dottern vill ha mer. Här fokuserar filmen på det omskrivna alkoholmissbruket.

Det måste vara ganska skönt att kunna skylla allt på en sjukdom, säger dottern och menar att alkoholismen inte var hela problemet. Politiken, egot och självupptagenhet har inte bara med sprit att göra. Här protesterar Gudrun: hon håller inte med.

Det är en extremt liten skärva av en mor- och dotterrelation, som man ska vara försiktig med att analysera för mycket. Men det är lätt att göra tolkningen att Gudrun har svårt att leva upp till sin egen ofta hårda logik om andra, där det patriarkala våldet genomsyrar allt, där alla är medskyldiga och behöver erkänna det för att bättras.

ARTIKELN HANDLAR OM