ÅSIKT

Banal och radikal

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ibland bör man kalla en spade för en spade. När Göran Hägglund gör sig till talesman för ”verklighetens folk” finns det ett ord för det: populism. Åsa Linderborg visade det effektivt nog när hon på bokmässan i Göteborg ställde KD-ledarens debattartikel i Dagens Nyheter bredvid det utspel på Newsmill där han gick till storms mot den ”poppighet och konsumtionsflört” som fått Malmö stadsbibliotek att gallra i bokbeståndet. Ena dagen språkrör för ”verklighetens folk”, nästa dag ett upprop för Vergilius mot Liza Marklund. Inte helt övertygande.

Jag har med andra ord lite svårt att se vitsen med att som Martin Aagård (Aftonbladet 23 september) diskutera kulturvänstern med utgångspunkt i Hägglunds utspel – det är helt enkelt för populistiskt. Jag tror det är därför jag inte förstår Aagårds resonemang. Vill han, genom att ta omvägen via Hägglund, säga att radikalismen har blivit mainstream? Eller att kulturindustrin har blivit radikal? Eller något tredje? Jag är osäker. Men jag är övertygad om att problemet med analysen är att han anammar Hägglunds trubbiga kategorier: eliten, folket, vänster, höger, osv.

Jag tvivlar inte på att det finns en satirisk udd i tv-spelet Grand Theft Auto, däremot tror jag inte som Aagård att den skulle få Theodor Adorno att rotera i sin grav. Tvärtom bekräftar Aagårds iakttagelse att Adornos poäng fortfarande är giltig: också satirisk udd är en kommersiellt gångbar vara; systemet gör sig immunt mot kritik genom att omfamna den.

Därför är det måttligt hoppingivande att Kurt Wallanders gubbgnäll sprids över världen, eller att Sjöwall & Wahlöös Beck-serie blivit söndagsunderhållning. Visst, de har vad Aagård kallar ”kulturradikala budskap” – framfört i en form som lovar att ingenting kommer att förändras. Nästa helg är det en ny film, precis likadan ...

Kanske har etiketter som ”radikal” och ”samhällskritisk” förlorat all mening. Jag har inget emot att folk läser Stieg Larssons böcker, men om vi kallar dem radikala är det svårt att tänka sig hur litteraturen skulle kunna förändra världen.

Anders Johansson