ÅSIKT

Det stora Fettkriget

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ira Mallik om diet som revolt och klassfråga

1 av 2 | Foto: Lars Rosengren
Annika Dahlqvist proppar sig mätt med lchf-diet.

I?dag är var tionde svensk överviktig. Samtidigt diskuteras mat som aldrig förr. I ohälsans och fetma­epidemins spår har marknaden för hälsolitteratur fullkomligt exploderat. Inte mindre än nio böcker på faktaböckernas tjugo i topp handlar under april månad om mat kopplat till vikt och hälsa.

Dieternas lysande stjärnor är Annika Dahlqvist med sin lchf-diet, Fredrik Paulún med sin nya iso-diet och Ola Lauritzson med ännu en bok om GI-diet. Historien om hur läkaren Annika Dahlqvist anmäldes till Socialstyrelsen då hon på tvärs mot alla vedertagna kostråd rekommenderade sina diabetespatienter att äta fett och skippa kolhydrater är i dag välkänd. Det är givetvis omvälvande när de 6–8 skivor bröd om dagen som Socialstyrelsen en gång förordade plötsligt blivit boven i ett dietdrama. Allt fast förflyktigas när fett blir en hälsokur.

Men dieten är inte längre något så simpelt som bara en diet. Diet är ideologi och revolt mot etablissemanget. Den som i?dag vill gå ned i vikt tvingas navigera mitt i ett krig om fetter och vilken kostlära som är den sanna läran. Livsmedelsverket vädjar till allmänheten och sjuk- och hälsopersonal att inte lyssna på råden om att äta mer mättat fett, medan fettrebellerna anklagar ”margarinlobbyn” och livsmedelverkets tallriksmodell för att ha orsakat vår fetma.

Det är inte bara förkärleken för konstiga bokstavskombinationer som lchf, iso- och GI-anhängare har gemensamt med 70-talets bokstavsvänster. Det har gått så långt att de frälsta med något skiftande tolkningar bekämpar varandra.

Fredrik Paulún, som lämnat renlärig GI för iso (undvik mättat fett, samt ät lite mer kolhydrater) har av lchf-anhängare anklagats för att ha blivit såväl fet som sjuk av sin kosthållning. Sandlådenivån är ett faktum när Paulún hävdar att det är lchf-kosten som gör hans antagonister så argsinta. Kosten påstås orsaka en kemisk reaktion i hjärnan som leder till aggressivitet.

När befolkningen blir tyngre blir jakten på underkuren allt hetsigare. Vetenskap blir något relativt när alla viftar med forskningsrapporter. I Lchf-kokbok påstår Annika Dahlqvist alltifrån att motion inte påverkar vikten till att det inte finns något samband mellan kött och växthuseffekten. Det är beklämmande hur liten den journalistiska granskningen av dieterna varit i förhållande till det enorma mediautrymme de fått i övrigt. Inte minst de ekonomiska vinster som dietindustrin genererar vore spännande att veta mer om.

De flesta jämförande studier som gjorts av olika bantningsmetoder visar nämligen att resultaten inte skiljer sig åt speciellt mycket. Framför allt visar de att det är väldigt svårt att gå ned i vikt, oavsett diet.

Samtidigt som larmen om fetmaepidemins utbredning avlöser varandra, verkar det i själva verket vara en ganska mager – och mycket kroppsmedveten medelklass som upplever fetma som alarmerande och bryr sig mest om sin vikt.

Att fetma är en klassfråga blir extra tydligt när det kommer till barn. Barnfetman är vanlig i områden där utbildningen och inkomster är låga och andelen invandrare hög. Den senaste rapporten visar dock att ökningen stannat av, men framför allt på grund av att flickor i allmänhet blivit smalare och att övervikten i resursstarka områden minskat ytterligare från redan tidigare låga tal. Andelen tjocka pojkar i fattiga områden ökar däremot.

Det finns ingenting positivt med det, men den fasa som medelklassens medvetna föräldrar diskuterar sockerberoende och tjocka ungar med, rymmer också en dimension av självgodhet. Fett är fult. Fett är misslyckande. Bäst att snabbt som ögat göra sig av med de kilon som sätter självbilden i gungning.

I bantarböckerna diskuteras däremot sällan övervikt som klassfråga. Vem böckerna egentligen riktar sig till är aldrig ett föremål för diskussion.

Det festas på quinoa och närproducerat pestokryddat kycklingbröst som om falukorvsringen aldrig varit stapelvara i många hem som bäst skulle behöva en dietbok.

Vad vi äter blir en allt tydligare klassmarkör i takt med att en homogen matkultur bytts mot ett internationellt smörgåsbord med nya råvaror. GI-dieten med sina laxspett och chèvresallader verkar ha utformats direkt för en medelklass med ambitioner.

Eftersom medelklassen aldrig verkar kunna syssla med något utan att också upphöja det till något ädlare har nu även mat blivit konst (liksom klädshopping och trädgårdsodling). Devisen: ”Du blir vad du äter” kan på så sätt i förlängningen översättas till att inte bara vara en fråga om kontroll och kroppsform, utan också om att äta sig upp i hierarkin.

Kanske är det just därför Annika Dahlqvist ligger etta på säljtoppen.

Hennes ister, kött och majonnäs handlar inte om att vara fin i kanten. En diet som varken kräver motion eller självspäkning kan kännas befriande när medelklassens kropps- och matideal hålls som norm.

Ira Mallik