¡Hola Cuba!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Sinziana Ravini rapporterar från en global konstfest i Havanna

1 av 3 | Foto: Foto: sinziana ravini
Tania Brugueras performance ”Freedom of speach” får publiken att jubla.

Jag befinner mig på Kuba, ett land där det fria ordet är lika sällsynt som Coca-cola och reklamavbrott. Det är Havannabiennal och jag står mitt framför Tania Brugueras performance: En tom talarstol och två militärklädda vakter. Ordet är fritt för den som vågar. Tidsgränsen är en minut. Folkmassan enorm. En av vakterna lägger en levande duva på talarens axel varje gång det blir dags, en direkt hänvisning till duvan som landade på Fidel Castros axel under ett tal.

En talare går upp och säger: ”Varför behöver vi det här forumet för att våga säga vad vi vill? Finns det verkligen inga andra sätt?”

Publiken jublar.

En annan man kommer upp. Han tittar ut över folkhavet. Han är fullkomligt tyst. Publiken är lika tyst. Hans tystnad fortsätter minuten ut efter vilken han tvingas ner från podiet. Han gör motstånd och publiken jublar som förryckta. En bättre bild av motstånd, om än ett tyst sådant, får man leta efter. Turligt nog, är Bruguera sedan länge upptagen i de internationella konstkretsarna. Det kan bli ett gott skydd när de inhemska vindarna blåser för hårt. Men dessa vindar kommer vända snart. Rätt vad det är kommer Barack Obama upphäva blockaden och Kuba förvandlas till ett nytt kapitalistiskt paradis.

Att ett land som stryper de fria konsterna firar både 50 år av revolution och 25 år av intensiv biennalhistoria är minst sagt paradoxalt. Kanske har biennalen klarat sig så bra för att den ideologiska inramningen alltid varit antikapitalistisk och för att konstpatruller brukar inspektera minsta lilla utställningsvrå. För som Castro sa i ett tal 1961: ”Inom revolutionen allt, utanför revolutionen inget!”.

När den första Havannabiennalen gick av stapeln 1984 hade världen ännu inte drabbats av 1990-talets biennalinflation. Man valde då endast konstnärer från tredje världen. Men mycket har hänt sedan dess. Konstnärer har lämnat sina oprivilegierade ursprungskulturer och blivit mer nomadiska och Kina är inte längre ett u-land. I år har därför biennalen valt att lyfta konstblockaden och visar konstnärer från hela världen, till och med USA.

Årets biennal cureras av så mycket som sju curatorer och presenterar 152 konstnärer. Därutöver har man en flera veckors lång debatt och föreläsningsserie. De sju curatorerna har enats om en gemensam fiende – globaliseringen – men erkänner indirekt i katalogtexten att de är en del av den. Biennalens titel Integration and Resistance in the Global Era känns för en gångs skull inte påklistrad utan djupt förankrad i den politiska kontexten, för om det är någonstans där antiglobaliseringsrörelsen blivit akut, så är det på Kuba.

Jag har nogaldrig varit med om en mer ambitiös och levande biennal. Utställningsguiderna både picknickar, sover och dansar i utställningarna och varje kväll avlöses de seriösa debattforumen av uppsluppna fester. Större delen av konstverken går i recyclandets tecken, men också i den kulturella och religiösa försoningens. Till exempel Glenda Léons installation av fem små musikdosor med fem olika gudsnamn som spelar en och samma musik och Gerry Wedds emigrerande babusjkadockor som tycks gått vilse i ett kinesiskt porslinslandskap. Svårare har jag för Bernardo Qyarzun som visar extremt kitschiga posters på en allt annat än självdistanserad man och Lluis Barbas konstturister bland postproducerade Hieronymus Bosch-målningar. Till de mest lyckade offentliga verken hör José Emilio Fuentes Fonsecas surrealistiska stålplåtselefanter utanför National Capitol och Roberto Fabelos gigantiska människokackerlackor som klättrar på Nationalmuseets fasad. Det Kafkalika verket heter Survivors. Syftar det till den institutionshungrige konstnärens mer eller mindre ofrivilliga förvandlingar? Till de stora upptäckterna hör arkivaktivisten och Mail art-pionjären Paolo Bruscky och den hermetiska religionskritikern León Ferrari.

Det allra största fiaskot är Boris Groys filmpastisch Thinking in Loop, Three Videos on Iconoclasm, Ritual and Immortality där han har samplat filmsnuttar ur Luis Buñuels Den andalusiska hunden, Matrix och Life of Brian. Att en så skarpsinnig filosof som Groys börjat göra dålig konst är bara tragiskt. Eller också driver han bara liksom vår käre Lars Vilks med konstvärlden. Religion är annars ett frekvent, lagom harmlöst undertema på biennalen. Det lär dröja ett tag innan Havannabiennalen vågar sätta fingret på de punkter som ömmar mest – som till exempel Kubas ännu oskrivna historia.

Sinziana Ravini