ÅSIKT

Nostalgi i dialog

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2 | Foto: Foto: MOMENT
Pontus Stenshäll i ”Backstage”.

Blanda inte ihop en författares liv med figurerna han skapat. Sex pjäser av Ulf Lundell handlar inte om Ulf Lundell. Se Gunnar, Reino, Henrik, Carl, han och Mack – de femtiofem- eller femtiosjuåriga manliga författare och/eller rockartister som har huvudrollerna – som karaktärer i egen rätt.

Med det sagt är det också roligt av författaren att öppna med en dialog mellan två män som möts på en samtida badstrand för att den ene vill ha svar på varför allt är så fånigt nu, när det var så skimrande roligt sommaren 1967.

Kejsardyk inleder sex små kammarspel byggda kring situationer där människor blivit instängda tillsammans. Under knivhot som i Backstage, eller i ett rum där utgången spärrats av en lavin som i Offpist, under mindre uppenbart tvång i andra. Men alla utgör de motvilliga samtal mellan människor som inte längre gillar varandra, men har frågor att ställa om då.

De återkommande temana känns igen. Vad fasiken har hänt med Sverige?

Hur fortsätter man leva när man inte längre är ung? Kan man fly från allt till Skåne? Hur ska konstnären få ihop sitt ensamhetsbehov med sin ömhetstörst och sin sällskapsjuka? Varför är de äldre feministerna så sneda mot sina manliga vapendragare i befrielsekampen?

Bra frågor allihop och i Lundells roliga hand blir de material till svängiga replikskiften i högst desillusionerade uppgörelser med kompisar, i synnerhet gamla stridssugna ex från förr. Och huvudrollens utmattade försök att slippa delta i en dödsdans-vända till med någon enda människa blir ofta till mjäll satir på allas bekostnad.

Däremot lider de mycket likartade pjäserna av akut brist på undertext.

I de utsnittade dialogerna låter alla inblandade som om de hela tiden vet exakt vad de talar om, nämligen precis det man grälar om, varken mer eller mindre. Ju mer man läser, desto tydligare blir det hur mycket tvetydighet, möjliga missförstånd mellan publik och författare och en idé om att det som berättas någon gång är en symbol för det som kanske inte kan eller vågar sägas ut, betyder för att förvandla kvick dialog till intressant teater.

Teater Moment hade i helgen urpremiär på Lundells Backstage, om en artist som mitt i en konsert inte vill spela mer, bryter och gömmer sig bakom scenen där han söks upp av en gammal flamma och ett besviket fan som vill ställa honom till svars. I den enkla logen med Rolling Stones livekonsert malande på TV:n och tramswhiskey på bordet lyckas Pontus Stenshäll hela första delen fullkomligt bebo den rastlöse, tömde och egocentriske Carl med sina tics, manér och hårslängar. Han är så falskt ödmjuk, proppfull av svengelska och fejkat intresserad av andra att det räcker långt att bara se på honom och förundras. Ludde Hagbergs fanatiske beundrare som skyller sitt livsfiasko på idolen är obehaglig osäkerhet på två ben med sin porslinsblå blick och sitt halvdöda skratt.

Moment tar fasta på guldet hos pjäsförfattaren, förmågan att exakt beskriva hur fruktansvärt svårt det är att inte bete sig som en besviken schablon, fast man kämpar emot just det. Men vad hans människor för övrigt tänker på,

det får man varken veta på Moment eller i boken Sex pjäser av Ulf Lundell.

Jenny Teleman