ÅSIKT

Kulturkriget på Krim

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avMartin Aagård

KULTUR

Martin Aagård rapporterar från den multietniska halvön där folket nu slåss om sin historia

1 av 2
tatarer på marsch Ledaren för de ryska Krimtatarerna Refat Chubarov håller ett tal inför sina anhängarevid en demonstration i Simferopol i förra veckan där mer än 100 000 personer viasde sitt stöd för Majdanrörelsen. Foto: Darko Vojinovic/AP

Det första som möter en på Sevastopols busstation är ett ånglok som står kopplat till en gigantisk kanonvagn. Lokomotivet är prytt med Röda arméns stjärna och på sidan står en kort fras i vita modernistiska bokstäver: ”Död åt fascismen!”.

Det är en mäktig syn. Ett krigsverktyg från en industriell era, långt från vår tids joystick-styrda drönarkrig.

Den står där som en påminnelse om ”Det stora fosterländska kriget” som det kallas öster om Polen. Och den antifascistiska propagandamaskinen har fått upp ångan rejält på sistone.

På Krim samlas frivilliga garden under stridsropet att stoppa fascismen. När världens för tillfället ensammaste man Viktor Janukovitj höll sin presskonferens förra fredagen sade han att nyfascister tagit makten i Kiev. Putin pratar om ”fascistiska huliganer” i Kievs regering.

Och det stämmer ju. Fyra högerextremister från partiet Svoboda, vars politiska program bara kan beskrivas som fascistiskt (ett etniskt rensat Ukraina, deportation av utlänningar, stämplar i alla medborgares pass som anger vilken etnisk grupp du tillhör, ukrainifierad kultur, förbud mot homosexuell propaganda, förbud mot ukrainafobi) sitter i den nya regeringen.

Men Putins skällsord har en djupare klang än så.

Det är ett stridsrop. En åkallan av historien. På Ukrainas åkrar begicks några av förintelsens värsta massmord av nazityska trupper och frivilliga fascister. Barn gasades i lastbilar. Människor brändes i lador. Kroppar stympades.

Den antifascistiska retorik som nu tuffat igång är gammal. Men inte bara den. Alla aktörer i Krim-konflikten har dammat av historieböckerna.

Hundratals kosacker från Volgograd anlände nyligen till Sevastopol i pälsmössor och allt. Dagens muslimska Krimtatarer påminner återigen om att de inte förlåtit det postsovjetiska Ryssland för att deras föräldrageneration utvisades från Krim 1944. Förra torsdagen visade de sitt stöd för Majdanrörelsen genom att skrika ”Ukraina! Allah Akhbar!” på torget i Simferopol.

Två dagar senare anlände en delegation tatarer från Kazan, som har någon sorts oklara historiska band till Krimtatarerna för att övertyga dem om att de skulle förenas under rysk flagg.

De talade inte ens samma språk.

Men det är fascisterna som gräver allra djupast i den historiska skyttegraven. De är nere på lagren från 800-talet där de hittat sin symbol – den mytologiska ”treudden”, som påstås tillhört Rurik – en svensk viking som ska ha lagt grunden till den ukrainska nationen. En myt som blivit populär efter 1991.

Ukraina är just nu ett land i de politiserade historikernas våld.

Majdanprotesterna inleddes på minnesdagen för den stora ukrainska svälten under sovjeteran. ”Holomodor” som nationalisterna kallar den. En högtid instiftad av förre presidenten Jusjenko.

Fascistpartiet Svoboda har en lång punkt på sitt partiprogram om ”Historisk rättvisa” där de kräver att konstitutionen ska slå fast vissa historiska sanningar. Det ska vara förbjudet att förneka Holomodor på samma sätt som det i andra länder är förbjudet att förneka Förintelsen. Allt som påminner om sovjetepoken ska dessutom bort. Krigsmonumenten. Leninstatyerna. Böckerna i biblioteken ska rensas ut. De ska förstöras. Den ukrainska flaggan (med treudden som egentligen borde vara en tvåudd) ska resas över alla byggnader i Sevastopol.

Viktor Timofejev är general, före detta inrikesminister och ledare för halvöns Tjernobylveteraner. Foto: Martin Aagård

Än så länge har inga skott avlossats mellan reguljära styrkor i Ukraina, men kulturkriget är redan blodigt. En av den nya Kiev-regeringens första åtgärder var att riva upp lagen om minoritetsspråkens rättigheter.

Detta sker alltså i ett land som akut behöver fyra miljarder dollar för att överleva det närmaste halvåret. Flera banker har redan slutat handla med den ukrainska valutan hryvnia och ekonomiskt haveri står för dörren. När Ukraina blev självständigt 1991 handlade en av de första lagarna som instiftades om Tjernobyl. En pågående katastrof som för tillfället saknar hundra miljarder dollar för att få en permanent lösning. Men 2014 står alltså en ny språklag högre på agendan.

Nikolaj Vasiljevitj Josjin är rektor för skola nummer 11 i Simferopol. Han har utsetts till ”folkets lärare” på Krim och lotsat sitt kollegium genom det 90-tal då ingen som helst lön betalades ut till lärarna. De fortsatte ändå gå till jobbet. Stundtals av den enkla anledningen att de behövde äta lunch. Hans skola har alltid haft goda resultat. I dag är den en mönsterskola. Men han är oroad.

– Ingen har rätt att förbjuda oss att undervisa hemspråk!

Skola nummer 11 är mångkulturell. Och stolt över det. Socialt kommer eleverna från olika bakgrunder. Fast det finns ingen medelklass i Ukraina, säger han. Vi kan i alla fall inte definiera den.

– Krim är en väldigt komplicerad struktur, etniskt och socialt. Här finns mer än 130 etniska grupper (de kallas nationer). Våra lärare förstår detta. De undervisar barnen att det inte finns någon skillnad mellan nationaliteterna.

– Vi vill att våra barn ska studera historia, vi vill att de ska vara patrioter. Vi undervisar om heroiska dåd. Vi vill att Ukraina ska vara en enhetlig stat. Men samtidigt vill vi att barnen ska lära sig de språk de talar i sin familj.

Nikolaj Josjin menar att alla historiska brytpunkter alltid innebär katastrof för utbildningsväsendet. De senaste 20 åren har redan skapat en förlorad generation. Det är de som rekryteras av högerextremisterna, menar han. Även denna brytning kommer att drabba skolorna hårt.

Ukrainas nye utbildningsminster Serhiy Kvit har en bakgrund i organisationen ”Tryzub” (treudd). En rörelse vars program fylls av hatpropaganda mot språkliga, etniska och sexuella minoriteter. Det är han som nu utarbetar både utbildningsväsendet och den lag som ska ge ukrainskan en särställning före andra språk.

På Nikolaj Vasilijevitjs rektorsexpedition sitter en gammal vän. Viktor Timofejev är före detta inrikesminister på Krim och ledare för halvöns Tjernobylveteraner.

– Krim är en multikulturell halvö, där människor alltid kallat sig ”krimbor”. Vi har aldrig delat in oss i olika nationaliteter och så vill vi ha det.

Viktor citerar plötsligt en revolutionär filmschlager från 30-talet, som han själv inte minns namnet på. Men den heter Kakhovka, efter en ort strax norr om Krim där den vita sidan i inbördeskriget slutligen trängdes undan. En plats där hundratals judar massakrerades i ett dike 1941.

Han nynnar refrängen: ”Vi är ett fredligt folk, men vårt bepansrade tåg, står redo på ett sidospår”.

Det fanns många bepansrade tåg under krigen, förklarar min tolk.