ÅSIKT

Fransk strid mellan nya och gamla feminister

Johanna Frändén om hur rätten att göra vad man vill med sin kropp ställs på sin spets i #metoo-debatten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Catherine Deneuve, Simone de Beauvoir och Marguerite Duras
KULTUR

”Jag är en fri kvinna och kommer att förbli det.” Rubriken på måndagens förstasida av tidningen Libération ackompanjerades av ett sepiafärgat foto av en Catherine Deneuve nonchalant blåsandes cigarettrök ur munnen. Den 74-åriga skådespelerskan tog ett uppslag i anspråk för att svara på kritiken efter förra veckans uppmärksammade debattartikel i Le Monde, där hundra franska kvinnor anklagade Metoo-rörelsen för att uppmuntra till häxjakt på män och förminskande av kvinnor.


Under dagarna som följt på brevet har Deneuve och de andra hudflängts i franska medier, efter formuleringar som ”att försöka ragga upp någon, även ihärdigt eller klumpigt, är inte ett brott och att vara en gentleman är inte en machoattack”.

Syrligast i kritiken är 2016 års mottagare av det litterära Goncourt-priset, den 36-åriga marockofödda författaren Leïla Slimani. Hon sätter ljuset på artikelförfattarnas privilegierade position när hon retoriskt frågar Deneuve et al: ”Oroar sig kvinnorna på gatan i Kairo, New Delhi, Lima, Mossul, Kinshasa och Casablanca för att förförelsekonsten och det gentlemannamässiga uppvaktandet är på väg att försvinna? Har de rätten att förföra, att välja, att insistera?”


Catherine Deneuves beslut att klargöra sin ståndpunkt kom efter att radioprofilen och före detta porrstjärnan Brigitte Lahaie, som också undertecknat Le Monde-artikeln, argumenterade att kvinnor kan få orgasm när de blir våldtagna. ”Jag vill skicka en systerlig hälsning till alla de offer för fasansfulla handlingar som känt sig kränkta av artikeln i Le Monde, det är dem och bara dem som jag vill be om ursäkt” avslutar Deneuve sitt mea culpa.

Catherine Deneuve är nu ingen duvunge som råkat förvilla sig i feministdebatten. 1971 undertecknade hon, tillsammans med bland andra Simone de Beauvoir och Marguerite Duras, Le manifeste des 343 salopes – De 343 slampornas manifest – där kända franska kvinnor berättade att de gjort abort och krävde att ingreppet, som då var straffbart i Frankrike, skulle legaliseras.

Efter att ha tagit kvinnokampen och kvinnokroppen in i samtiden oroar sig många fyrtiotalister för att den sexuella frihet de själva erövrade som unga nu ska gå om intet. 

Medan den andra vågens feminister stred för rätten att göra vad de vill med sin kropp, kräver en ny generation att slippa den manliga blicken helt och hållet.


Leïla Slimani svarar: ”Jag åberopar min frihet att slippa få kommentarer för min attityd, mina kläder, min stil, för formen på min rumpa och storleken på mina bröst. Jag åberopar min rätt till lugn, ensamhet och att kunna röra mig utan att vara rädd”.

Och möjligen är det just här en skiljelinje i Metoo-rörelsens efterskalv håller på att utkristallisera sig: Medan den andra vågens feminister stred för rätten att göra vad de vill med sin kropp, kräver en ny generation att slippa den manliga blicken helt och hållet.

Det finns goda skäl att lyssna på de äldre fransyskorna.


Landets feministiska pionjärer har i alla tider (ofta nästan tvångsmässigt) vägrat axla rollen som talesperson för kollektivet och få har förfäktat den sunda kvinnliga sexualiteten som ideal.

Simone de Beauvoir drog i Det andra könet upp teoribygget för flera generationers framtida kvinnokamp, men förnekade själv konsekvent sina lesbiska förbindelser. I den postumt publicerade korrespondensen med Jean-Paul Sartre får man intrycket av att hon låg med sina kvinnliga studenter mest för att hålla Sartres svartsjuka och intresse vid liv.

Deras äldre kollegor har heller aldrig gjort anspråk på att vara sexuellt kosher. De har hellre slagit vakt om privilegiet att få vara utlevande, subversiv och – i allmänhetens ögon – perverterad.


Marguerite Duras bröt det största tabut av dem alla när hon i flera romaner beskrev en amorös relation med sin storebror. Konstvetaren Catherine Millet, som också skrivit under brevet i Le Monde, chockerade till och med luttrade franska kulturskribenter när hon 2001 publicerade den självbiografiska romanen Catherine M:s sexuella liv, där hon detaljerat redogjorde för sina erfarenheter av gruppsexorgier och omvänd cruising i jakt på en sexköpare att ligga med i Bois de Boulogne.

Att den nya generationens feminister har svårt att integrera föregångarnas perspektiv är inte särskilt konstigt. Deras äldre kollegor har heller aldrig gjort anspråk på att vara sexuellt kosher. De har hellre slagit vakt om privilegiet att få vara utlevande, subversiv och – i allmänhetens ögon – perverterad.


När Catherine Deneuve och övriga fruktar en återgång till ”en viktoriansk idé om att kvinnor är barn som behöver skyddas” är det ett eko från en generation född i ett Europa där oskulden var det finaste en flicka kunde ta med sig in i äktenskapet. De vill inte se sin kamp att slå sig fria från bojorna och betraktas både som ett sexuellt objekt och subjekt kidnappas och förintas av renläriga teoretiker.

Några av Metoos mest aktiva röster uppfattar just nu varje problematisering av rörelsen som en attack mot hela kvinnokampen och därmed i förlängningen mot deras egna kroppar. 

Den euforiska stämning som råder i sociala medier och feministiska fora är logisk med tanke på att historiska landvinningar tycks inom räckhåll.

Men om Metoo-rörelsens anda ska ligga som grund för ett framtida feministiskt samhällsbygge behöver vi prata om mer än rätten att slippa bli ofredad.

ARTIKELN HANDLAR OM