ÅSIKT

”Nobel var ömsint och komplicerad”

Ingrid Carlberg fördjupar bilden av dynamitkungen i ny bok

avIngalill Mosander

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Magnus Sandberg
Ingrid Carlberg, aktuell med boken ”Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris”.

Alfred Nobel beskrev sig själv som socialdemokrat och tyckte att ärvda förmögenheter leder till människosläktets försoffning.

Ingrid Carlberg ger i sin senaste bok en ny, fascinerande bild av dynamitkungen som skapade världens mest prestigefyllda pris.

– Det här är det roligaste jag gjort. Som att kliva in i en guldgruva.

I tre och ett halvt år har hon läst tusentals brev och massor av okända dokument, arbetat i fem länder och gjort djupdykningar ner i tidigare stängda arkiv.

Resultatet har blivit en mäktig tegelsten på 636 sidor: Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris.

– Det var en utmaning för mig som grävande journalist att gripa mig an 1800-talet. Men ska man förstå en människa måste man även skaffa sig kunskap om den tid han verkade i och hur den påverkade honom. Och 1800-talet var ett makalöst spännande århundrade i Europa då världen gick från mörker till ljus. Jag tänker på alla vetenskapliga framsteg som telegrafen och elljuset, upptäckten av bakterierna, på atomerna och magnetismen.

Räds inte gåtfulla män

Alfred Nobel har beskrivits som gåtfull, inte mycket av hans privatliv har tidigare kommit till allmän kännedom. Men Ingrid Carlberg räds inte gåtfulla män. Tvärtom. Tidigare har hon gett sig i kast med Raoul Wallenberg, en annan gåtfull, historisk hjälte. Resultatet blev ett internationellt hyllat storverk, Det står ett rum här och väntar på dig, som belönades med Augustpriset.

– Min bild av Nobel är att han var ömsint, komplicerad och sårbar. Hela livet skrev han poesi vid sidan av och drömde om att kunna leva på sin penna. Precis innan han dog skrev han ett teaterstycke, Nemesis, som var en uppgörelse med katolska kyrkan.

Levde ensam

Alfred Nobel levde ensam hela sitt liv men hade under många år ett förhållande med en arton år yngre kvinna, Sophie Hess, som han köpte en våning till i Paris.

– Å ena sidan längtade han efter henne, skickade ”innerliga” kyssar och ville vara hennes ”Brumbjörn”, å andra sidan skämdes han för hennes brist på bildning och stil.

Alfred Nobel var fascinerad av intellektuella kvinnor som inte bara tänkte på sitt utseende. Han trodde han skulle kunna förvandla Sophie, ungefär som i komedin Pygmalion av GB Shaw. Men förgäves.

Under arbetet med boken har Ingrid Carlberg haft hjälp av en rysk researcher. 

– Allting har blivit så mycket lättare nu när arkiven digitaliserats. Nobels tjugo år i Ryssland har varit en vit fläck, men jag har hittat massor av intressant korrespondens mellan Nobel och tsarfamiljen. Tanken svindlar.

”Franskan var nödvändig”

När Ingrid Carlberg var ung arbetade hon ett år som aupair i Paris och lärde sig franska.

– Franskan var helt nödvändig för att skriva den här boken. Alfred bodde ju nästan tjugo år i Paris. Bland annat hittade jag franska säkerhetstjänstens spionakt om Alfred Nobel från åren kring 1890.

Den hade varit försvunnen i över hundra år. Först hade den förvarats i franska riksarkivet i Saint-Denis. När tyskarna gick in i Paris 1940 tog de med sig hela säkerhetstjänstens arkiv, tiotusentals akter, till Berlin. Men i slutet av kriget kom ryssarna till Berlin och tog i sin tur med sig hela arkivet till Moskva. Där blir det liggande till 1989 när Sovjetunionen kollapsar och då arkivet ånyo fick åka lastbil över hela Europa till Paris. 

En grå november dag 2015 befinner hon sig på det franska riksarkivet och får äntligen hålla i den 125 år gamla personakten. Det är bara en av alla de fängslande berättelser boken innehåller.  

Från fattig till rik

Alfreds Nobel växte upp under fattiga förhållanden men när han dog var han en av Europas rikaste män. Till släktens besvikelse testamenterade han sin förmögenhet till en fond som skulle dela ut fem Nobelpris. Han ville bidra med något stort och bra för mänskligheten.

Svenska Akademien skulle få i uppdrag att utse litteraturpristagaren. Detta väckte viss uppståndelse. Hjalmar Branting ansåg att Svenska Akademien var ett skämt. Han beskrev den som ett gammalmodigt kotteri som utmanade stockholmarnas löje.

– Jag är en långdistanslöpare, säger Ingrid Carlberg. Jag drivs av berättarglädje och tycker om projekt som får ta mycket tid. Att skriva en omfattande biografi är som att bygga ett hus. Man måste orka göra det tråkiga grundarbetet först. Det är bara så man får fram guldkornen som gör berättelsen levande.

ARTIKELN HANDLAR OM