Kultur

Skyll inte allt på liberalismen

Mattias Svensson slår tillbaka mot flödet av okunniga analyser från vänster

avMattias Svensson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: TT, AP och Nobelarkivet
James Buchanan, Ayn Rand och Friedrich Hayek blir alla fellästa menar Mattias Svensson.

Få recept tycks vara så säkra för att få tillträde till samhällsdebatten som att addera några slängar mot ”nyliberalismen” eller kapitalismen, gärna med något häftigt prefix som ”hyper-”, ”ultra-”, ”über-”.

Genren är enorm, och inte undra på. Den kräver varken förkunskaper, metod eller verklighetsförankring. Allt elände kan sägas bero på ”nyliberalism” och begreppet kan med fördel definieras som allt och alla som författaren inte tycker om.

Jonathan Taplins De ansvarslösa kan tjäna som exempel på en bok som slaviskt följer denna mall. Trots att Taplin är professor är boken full av enkla fel. Filosofen och författaren Ayn Rands definition av frihet är exempelvis inte ”Att inte fråga något. Att inte förvänta sig något. Att inte vara underordnad något”. Citatet är en replik av Dominique Francon i Rands roman Urkällan, och som framgår om man läser boken (spoiler) så är det en inställning Dominique lär sig komma över. En stressad researcher som sökt ”Ayn Rand frihet” på nätet kan förstås ha missat detta sammanhang.

Den som är bekant med Rands tankar skulle dra öronen åt sig. Rand försvarade friheten i form av frivilliga, i motsats till påtvingade, handlingar där tvång handlar om våld eller hot om våld. Men varken Taplin, någon i hans professionella närhet eller någon på förlaget har haft denna elementära koll på en tänkare som är föremål för bokens polemik. I denna miljö kommer man uppenbarligen undan med slappa stereotyper och trötta teorier.


För all uppmärksamhet de ägnas tycks liberalismen och liberala tänkare fortfarande vara påfallande okänd materia för många kritiker som tar sig an dem. Även högkvalitativa akademiker i kritiska intellektuella miljöer kommer undan med beskrivningar som de på varje annat område hade kuggat sina nybörjarstudenter för.

Det mest flagranta exemplet på senare år är sannolikt historikern Nancy Mac-Leans bok Democracy in chains. Boken handlar om ekonomen James Buchanan som grundade public choice-skolan, en tankeriktning som kritiskt analyserar politiska beslut utifrån tanken att beslut även i denna sektor kan drivas av snävt egenintresse hos väljare, byråkrater och politiska beslutsfattare.

Resultatet är inte sällan dåligt för flertalet, genom att gynna ett fåtal eller genom att skuldsätta framtida generationer som inte kan påverka besluten. Buchanan belönades 1986 med Nobelpriset i ekonomi, och hans ansats är numera en ofta kritiserad men erkänd del av både ekonomisk och samhällsvetenskaplig analys.

MacLeans tes är att James Buchanan hämtat sin teori från rasister i den amerikanska söder där han växte upp, och att det dolda syftet med hans förslag om att begränsa politisk makt är att skapa ett styre av mäktiga oligarker. 

Hans teori hävdas vidare ha varit så framgångsrik att den med finansiellt stöd av industrialisten Charles Koch utgjort en hemlig kupp för att undergräva den amerikanska demokratin. (Koch är för amerikansk vänster vad finansmannen George Soros är för Ungerns Viktor Orbán, den rike manipulatören bakom alla hotfulla åsikter och rörelser.)


Så långt är teorin förvisso inom ramen för det man inom akademin kallar spekulativ historisk fiktion. Det faktum att Buchanan knappt nämner den John C Calhoun som enligt MacLean ska ha influerat hela hans projekt kan förstås läsas som bekräftelse av hur försåtligt hans dolda plan är utformad. Författaren kan av samma skäl förbigå att ekonomen Knut Wicksell, som Buchanan själv anger som inspiratör, var en svensk radikal populär bland såväl liberaler som i arbetarrörelsen.

MacLean har dock gått längre än så för att få ihop sin tes. Hon har lyckats referera och selektivt citera i stort sett alla medverkande i närmast totalt motsatt betydelse mot hur de själva ser på saken. 

Ekonomen Tyler Cowen tillskrivs en antidemokratisk agenda utifrån en text som varnar för ett sådant tillvägagångssätt. Tankesmedjan Catos David Boaz tillskrivs viljan att gynna en avskild samhällselit med hänvisning till ett resonemang som uttryckligen kritiserar hur inflytelserika företagare utnyttjar politiska ingrepp för att berika sig på folkflertalets bekostnad.

Buchanan själv tillskrivs den monstruösa uppfattningen att vilja behandla vissa människor som underordnade djur, med hänvisning till en passage där han argumenterar för det liberala alternativet till detta, att behandla människor som jämlikar. När detta påtalats har MacLean kontrat med att de många kritiska inläggen bara är ytterligare belägg för den omfattande kampanj hon avslöjat i sin bok.


Jag har svårt att tänka mig att särskilt många andra tänkare och tankeriktningar skulle kunna behandlas på ett lika vårdslöst sätt. Det kan förstås vara så att Ayn Rand och James Buchanan – liksom andra vanliga måltavlor som Milton Friedman och Friedrich Hayek – är så undermåliga i sin samhällsanalys och så moraliskt väsensfrämmande i sin värdering av individens fri- och rättigheter, att MacLean har rätt när hon utmålar dess förespråkare som en landsförrädisk femtekolonn (se där ett epitet i fas med tidsandan) och funderar över det lagliga i att vid universitet och i offentligheten torgföra och förespråka sådana idéer. På de premisserna är möjligheterna till dialog och rationellt meningsutbyte uttömda.

De överdrivna fiendebilderna är särskilt illavarslande i en samtid som akut skriker efter analys, samtal och förståelse

Det förklarar fortfarande inte varför flödet av analyser som skyller alla problem på just liberalism och kapitalism tilltar under ett 2000-tal som inneburit en märkbar backlash för liberalismen – ett krig mot terrorismen som expanderat övervakning, rest nya murar och återinfört tortyr, statliga konsumtions- och bolånestimulanser som ledde fram till finanskrisen och därefter skuldsatt befolkningar och kommande generationer för att hålla finanssektorn skadeslös, en välfärdsstat som efter ett relativt sparsamt 1990-tal åter växte och lovade mer, en comeback för tullar och handelshinder, och en global trend som minskar utrymmet för demokrati, journalistik och yttrandefrihet, för att ta några exempel.


Den bristande verklighetsförankringen visar sig också i det påtagliga ointresset för de liberala tankar som formulerats på 2000-talet.

Liberalismen förväxlas inte sällan med teknokratisk, överstatlig byråkrati. Då ignoreras William Easterlys The tyranny of experts, en liberal kritik mot teknokraterna och deras smidiga samarbete med diktatorer (ett arv från keynesianerna och utvecklingsekonomerna). Därtill en argumentation för att både jämlikhet och utveckling förutsätter frihet och individuella rättigheter.

Liberaler är ointresserade av kultur, heter det också. Jaså? Ekonomen Deirdre McCloskey använder i sina tre böcker om borgerliga dygder kulturen som analysverktyg och förklaring till skapandet av den moderna världens ekonomiska välstånd. Teaterpjäser, romaner och dikter återges för att de säger så mycket om människors föreställningsvärld, och denna är i sin tur förklaringen till mycket vi tar oss för. Kulturvärlden har mött detta monumentalverk med en axelryckning. McCloskey försvarar ju kapitalismen. Med detta kan hon avfärdas.


Jag tror för min del att MacLeans, Taplins och andras arbetssätt säger mer om tillståndet inom akademin, än om den liberalism de kritiserar. Om liberalismen återkommande kan avfärdas med okunskap, klyschor och påhittade referat, så är det indikationer på en akademisk värld och en vidare kultur- och samhällsdebatt som i vissa frågor blivit en ekokammare förblindad av sin egen självrättfärdighet. En iakttagelse som stämmer väl med exempelvis Jonathan Haidts moralpsykologiska resultat att det finns en välutbildad vänster som inte förmår förstå sina meningsmotståndare, och som därför inte är kapabel att återge deras ståndpunkter korrekt.

De överdrivna fiendebilderna är särskilt illavarslande i en samtid som akut skriker efter analys, samtal och förståelse. Det är begripligt att många håller fast vid invanda föreställningar och slitna argument i tider av osäkerhet, men det är oursäktligt om detta tillåts prägla våra viktigaste arenor för lärdom och tankeutbyte.

ARTIKELN HANDLAR OM

Liberalism

Ayn Rand

Kapitalism