ÅSIKT

Växande klyftor – då växer högern

Marika Lindgren Åsbrink om paradoxen som är rena dödsstöten för Löfven

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Tvärtemot vad man skulle kunna tro vinner M-ledaren Ulf Kristersson röster på att ojämlikheten i samhället ökar.
KULTUR

Det finns en sorts paradox i samtiden. Samtidigt som allt fler internationellt oroar sig över de växande inkomstklyftorna, är det inte den politiska vänstern som växer. Definitivt inte socialdemokratiska partier. 

En inflytelserik statsvetenskaplig teori säger att ökad ojämlikhet ska leda till krav på mer fördelningspolitik. Tankefiguren är vanlig också i den allmänna debatten. Även som någon sorts omvänt retoriskt ”bevis”: eftersom vänstern inte växer när klyftorna gör det, så kan väl ojämlikheten inte vara något problem?

Men det som har hänt i ett antal OECD-länder är att politikens omfördelande kraft minskat, samtidigt som inkomstskillnaderna vuxit.

I verkligheten verkar alltså ojämlikhet föda mer ojämlikhet, inte mindre. Detta har rent strategiska implikationer för Socialdemokraterna. I klartext: Om efterfrågan på jämlikhet minskar när ojämlikheten ökar, så riskerar vänsterns väljarstöd att krympa i samma takt. Det kan förstås låta cyniskt att tala om jämlikhet som egenintresse för ett specifikt politiskt parti, men det är inget att hymla om: jämlikheten är socialdemokratins ideologiska kärna. Men målet sammanfaller också med en rent väljarmaximerande strategi.

Välfärdsstaten – det största jämlikhetsprojektet i världshistorien – började byggas när klyftorna var större än i dag. Något liknande kan göras igen.

Varför tror ni för övrigt att högern driver på för ökade klyftor? 

Analyser av amerikanska väljares attityder visar att människors uppfattningar rör sig åt höger i takt med att ojämlikheten ökar. Det gäller både hög- och låginkomsttagare. Individer som upplevt hög inkomstojämlikhet i ungdomen uppvisar lägre stöd för omfördelning, är mindre benägna att rösta vänster och tycker oftare att inkomstskillnader är rättvisa. 

I en studie fick ett antal amerikaner veta hur mycket pengar de skulle ha haft i dag om all ekonomisk tillväxt sedan 1980 varit jämnt fördelad. Det blev alltså för många uppenbart att de skulle haft högre inkomst utan den kraftfullt ökade ojämlikheten i USA. Många blev tydligt mer kritiska till klyftor. Men de blev ändå inte mer positiva till exempelvis höjda minimilöner eller höjd skatt för de rikaste. Författarna kopplar det till att de medverkande i studien hade lågt förtroende för politikers förmåga att öka jämlikheten.

Det innebär en särskild utmaning för socialdemokratiska partier. Att klyftorna under lång tid har vuxit är förstås ett större trovärdighetsproblem för dem, än för partier som inte förespråkar jämlikhet. Här någonstans ligger också förklaringen till att så många av socialdemokratins tidigare kärnväljare, vita män i arbetarklassen, numera vänder sig till högerpopulistiska partier.

När man inte tycker att de etablerade partierna levererat, söker man sig till nya politiska entreprenörer.

Den som tror på små inkomstskillnader riskerar alltså att stå inför ett ständigt krympande handlingsutrymme. Ju mer klyftorna växer, desto svårare blir det att få stöd för omfördelning. För ett parti som Socialdemokraterna finns här en svår strategisk nöt att knäcka. Kortsiktigt efterfrågar människor inte en jämlikhetsskapande politik. Långsiktigt riskerar de som gör det att bli ännu färre, om inte utvecklingen mot ständigt växande klyftor bryts.

Forskning visar att vänsterpartier i OECD förflyttar sig högerut i takt med att ojämlikheten ökar. Men valresultaten för socialdemokratiska partier i Europa de senaste 15 åren visar att det inte har varit någon framgångsrik strategi. 

Vill man växa krävs något annat. Och ju längre man väntar, desto svårare blir det, eftersom klyftorna hela tiden blir större. Den M-KD-budget som beslutades före jul och som på det stora hela bekräftas med regeringens vårbudget gör inte saken bättre. I den gynnas tydligt höginkomsttagare, medan låginkomsttagare får mycket lite.

Människors stöd för omfördelning blir lägre om de tror att klyftorna orsakats av ansträngning, högre om de tror att skillnaderna beror på faktorer som individen inte själv kan styra. Människor är helt enkelt mer positiva till utjämning om de tycker att klyftorna uppstått på ett orättvist sätt. 

Någonstans här finns nyckeln till vad progressiva partier kan göra för att öka stödet för en jämlikhetsskapande politik: att visa att ojämlikheten är just orättvis. Ingenting som handlar om samhället är ödesbestämt. 

Välfärdsstaten – det största jämlikhetsprojektet i världshistorien – började byggas när klyftorna var större än i dag. Något liknande kan göras igen. 

Det verkliga skälet att göra något åt ojämlikheten har förstås inget att göra med Socialdemokraternas långsiktiga väljarstöd. Den verkliga orsaken är att ojämlikheten begränsar människors frihet, hämmar tillväxten och hotar demokratin. 

Ofriheten går också i arv. Även i Sverige ser barns livschanser olika ut redan vid födseln, beroende på vilken socioekonomisk status deras föräldrar har. 

Hur mycket individen än anstränger sig är hennes klassbakgrund alltid något som påverkar och som hon själv inte kan kontrollera. Den progressiva rörelse som kan visa detta på ett trovärdigt sätt, kommer också att ha större chans att få stöd för en politik för minskade klyftor.

Marika Lindgren Åsbrink

Projektledare för LO:s jämlikhetsutredning

ARTIKELN HANDLAR OM