Yahya Hassan matade många eldar

Han spelade med högre insatser än alla andra – och förlorade

Av: Malin Krutmeijer

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Yahya Hassan (1995–2020).
Foto: TT
Yahya Hassan (1995–2020).

Poeten Yahya Hassan har hittats död i sitt hem, 24 år gammal, och det är så tragiskt och ledsamt att det gör ont att skriva de här raderna. För att han var så ung! För att han var en osedvanligt säker och kompromisslös poet som jag av rent egoistiska läsarskäl hade velat följa i många år till. Men också för att hans framgång blev en del av hans tragedi.

I Danmark blev han en kändis direkt när han debuterade, 18 år gammal. Det har sagts och skrivits så mycket om honom att han skyms av det, trots att hans dikt är skriven ur hans eget liv och att han på beredvilligt lånade sig till offentligheten.

”Yahya Hassan är liksom så kontextualiserad av sin egen myt att han nästan försvinner bakom den”, skrev jag redan för fyra år sedan (AB 28 april 2016) – och sällade mig till kakofonin av röster kring underbarnet.

Då hade det gått tre år sedan genombrottet med den självbetitlade debutdiktsamlingen. Den är en rasande skildring av en hård uppväxt och en uppvisning i litterär kontroll.

Boken sålde i 100 000 exemplar på två månader, översattes till flera språk och fick strålande recensioner. Aftonbladets kritiker Athena Farrokhzad var en av få som uttryckte ambivalens. Hon såg risker med att skriva så oförsonligt som han gjorde om våldet och det religiösa hyckleriet i sin palestinska familj. Vad det inte precis vad en rasistisk opinion ville höra? ”Förstår du att jag är rädd att din bok matar den eld som vill förgöra oss?”, frågar hon författaren i sin recension (AB 22/1 2014).

LÄS VIDARE

Yahya Hassan matade fler eldar än så. Han blev mordhotad av islamister – en överföll honom också – och beskyddades av livvakter. Han blev hett älskad av en kulturvärld som suktar efter äkthet. En dansk kritiker kallade honom – gillande – för ”invandrarförfattare”, och i ett reportage några år senare prisade hans förlagsredaktör honom för att han givit ”en enastående inblick i en kultur och miljöer som varit stängda för de flesta av oss”.

Ingen nämnde hans svidande kritik av den danska ungdomsvården, som tar stor plats i boken. Både han och hans poesi reducerades ibland till ett etnografiskt material.

2016 började det skvallras om att hans facebooksida var full av snurriga videor där han rökte hasch, viftade med knivar, hotade gängledare på telefon och allt möjligt.

Sedan anhölls han för att ha skjutit en 17-åring i foten, hamnade i fängelse, kom ut, las in på psykiatrisk avdelning – och kom förra året helt plötsligt ut med sin andra diktsamling.

Dikterna har titlar som ”Förlagsmöte”, ”Fängelser och fångar”, ”Psykosblatte” och ”Husblatte”. Allt detta hade han sett och genomlevt som huvudrollsinnehavare, och ingen ska säga att han var någon dumskalle.

Själv har jag alltid känt att hans konstnärskap hör hemma i en speciell dansk tradition: han har satt sig och sitt liv på spel på ett sätt som påminner om Suzanne Brøgger eller Claus Beck-Nielsen, numera Syster Nielsen. Precis som de bråkade och stökade han med offentligheten och den persona han tilldelades och spelade där. Han var fruktansvärt rolig, knivskarp i sitt allvar, oklanderligt artig och makalöst grov i mun.

För den konstnär som arbetar och lever så är insatserna höga, men Yahya Hassans var högst. Sådana som han tillåts mycket sällan äga offentligheten på egna villkor. Han gick ju sönder, och det fanns säkert fler skäl till det, men det är en sådan förlust. Den senaste stora intervjun med honom gjordes på rättspsyk.

Texten jag skrev om honom, och bilden av honom, 2016 slutar obehagligt profetiskt: ”Suget har varit så enormt efter det mytologiserade, fadershatande underbarnet, ’svartskallen över svartskallarna, dansken över danskarna’ som han skriver om sig själv på Facebook. Det är på skoj förstås, men kan man vara den personen och komma levande ur det?”

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN