ÅSIKT

De kommer att förlora

Petter Larsson om hur den patriotiska våren i Europa kan övergå till höst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Geert Wilders – får svårt att hitta samarbetspartners.
KULTUR

Att den europeiska radikalhögern talar om 2017 som ”en politisk tsunami”, för att använda förre Ukip-­ledaren Nigel Farages ord, är inte konstigt. De hoppas att en gigantisk svallvåg från Brexit och Trump ska svepa in över kontinental­europa och föra dem själva till makten.
Det får skrivas på propagandans konto, inför de stundande valen i Nederländerna, Frankrike och Tyskland.
Å andra sidan finns de som mer hoppfullt säger att hit men inte längre, att nu vänder det. De pekar då gärna på presidentvalet i Österrike, där ytterhögerns kandidat förlorade.
Det troliga är väl snarast något mitt emellan.
De högerradikala partierna kommer att göra bra ifrån sig och gå framåt i årets tre val – så kommer det att se ut så länge invandringsfrågor dominerar politiken. Men varken Amsterdam, Paris eller Berlin kommer att falla i deras händer, ingenstans kommer de att ingå i en regering.


Med tanke på deras egna uppskruvade förväntningar är chansen därför snarare att den patriotiska vår Geert Wilders så sent som i helgen utropade övergår i en kylig höst av besvikelser.
Förutsatt, som den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller skriver i Dagens Nyheter (17 feb), att de borgerliga partierna fortsätter att isolera dem. Varje väg till verklig makt går genom allianser med Anna Kinberg Batras meningsfränder på kontinenten.
När Nederländerna går till val den 15 mars kommer Geert Wilders Frihetsparti med all säkerhet att bli ett av landets största, kanske det största, med ett väljarstöd någonstans mellan 15 och 20 procent.
Det är naturligtvis ett rejält uppsving från senaste valet 2012, då de tog drygt 10. Men eftersom de stundtals haft siffror på 24–25 procent, får det ses som en rätt begränsad framgång. 
I all synnerhet som de dominerande partierna knappast kommer att samverka med dem.


I Frankrike tar sig Front Nationals partiledare Marine Le Pen vidare till andra omgången i presidentvalet, med upp­emot en tredjedel av väljarna bakom sig.
Men sen är det stopp.
Det beror framför allt på den antifascistiska överenskommelsen mellan socialister och borgare som innebär att de kommer att göra gemensam sak för att stoppa radikalhögern i andra omgången – alla mätningar tyder på att Le Pen då förlorar med god marginal vare sig hon ställs mot den före detta socialdemokraten Emmanuel Macron eller, mer troligt, högerkandidaten François Fillon.
Men också på att Front National är old news, som statsvetaren Catherine Fieschi påpekat (The Guardian 8 feb). De kämpar nu inte mot en tröttkörd och hopplöst avskydd François Hollande ­eller en avdankad Nicolas Sarkozy, utan mot delvis nya ansikten: socialdemokraten Benoît Hamon och så Macron som båda kan representera förändring och förnyelse.
Sådant ska inte underskattas för väljare som är utleda på samma gamla etablissemangsansikten i samma kostymer.


I Tyskland kommer Alternative für Deutschland att erövra sina första platser i Förbundsdagen i september. Men de siffror på kring 15 procent, som man tidigare nosat på i opinionsmätningarna kommer knappast att infrias. Rimligen kommer partiet att parkera sig kring tio procent, om inte ännu lägre.

Delvis har de sig själva att skylla. För ett år sedan förlorade den liberala falang, som givit partiet en viss legitimitet, den interna striden mot de mindre polerade högerpopulisterna, och lämnade partiet. 
Nu rasar nästa uppgörelse, den mellan högerpopulisterna och den högerextrema falangen som rekryterats ur nazistiska NPD.
I dagarna inleddes en uteslutningsprocess mot ytterhögerns omslagspojke Björn Höcke som ställer motsättningarna på sin spets, och som med all sannolikhet kommer att förlama partiets förmåga att bedriva en vettig valkampanj.


Också i Tyskland kan ett nytt ansikte spela roll. EU-parlamentets mångårige talman, socialdemokraten Martin Schulz är visserligen en garvad och välkänd politiker, dessutom med den lite tjusiga air av internationell erfarenhet som en gång klistrades på Carl Bildt och Margot Wallström
Men i inrikespolitiken är han just en nykomling, som väljarna kan projicera sina drömmar om förändring på.
Han tillhör samma generation som den olycksalige Gerhard Schröder som med sina arbetsmarknadsreformer i början av 2000-talet drev stora grupper av arbetare in i fattigdom och låglönejobb och horder av missnöjda väljare till först soffan och Die Linke och sedan i händerna på Afd. 
Schulz var inte med om att fatta de besluten, vilket ger honom handlingsfrihet. Vill han, kan han distansera sig från den epoken utan att förlora ansiktet, och påbörja en återgång till socialdemokratisk politik.
Det är förmodligen en tillfällig effekt av nyhetens behag att socialdemokraterna nu för första gången på många år har bättre opinionssiffror än Angela Merkels kristdemokrater. Men kan den uppgången hålla i sig får vi en närkamp på höger-vänsterskalan, där Afd får svårt att komma till tals.


I alla tre länderna – liksom i Sverige – finns också några gemensamma faktorer som antagligen kan bromsa högerradikalernas segertåg.
Den panik som är deras livsluft kan ­vara på väg att mildras. När den akuta euro­krisen nu är över begränsas onekligen möjligheten att kombinera EU-­kritik med kritik av sociala nedskärningar.
Detsamma gäller flyktingkrisen. Visserligen fortsätter hundratusentals flyktingar att anlända till Europa, dels som asylsökande, dels mer dolt genom anhöriginvandring. Men genom Turkietavtal och gränskontroller har de tv-bilder av stora grupper av människor som traskade längs de europeiska motorvägarna ­eller anlände i överfulla tåg, och som skrämde väljare i famnen på ytterhögern, försvunnit.


I snart sagt varje land har dessutom de etablerade partierna – i Tyskland till och med vänsterpartiet – närmat sig radikalhögerns retorik och politik: det är utvisningar, inlåsningar, flyktingläger i Afrika och hårda tag som gäller. Det är för all del en riskabel strategi som kan ge radikalhögern ökad legitimitet. Men de så kallat oroliga väljarna har ändå fått flyktingfientliga alternativ de kan rösta på utan att hålla för näsan.
Radikalhögern har också ett annat, mer långsiktigt problem: Västeuropas folk har över tid blivit allt mer liberala, toleranta och internationalistiska. Den grupp som kan vinnas för chauvinism minskar generation för generation.


Detta är en av vår tids paradoxer. Våra samhällen präglas allt mindre av högerradikala värderingar – men samtidigt vinner dessa partier mark.
Den korta förklaringen ligger i att den visserligen krympande, men ändå stora gruppen högerradikala sympatisörer har samlats i ett och samma parti, mycket beroende på att invandringsfrågan nu överskuggar allt annat i europeisk politik.
Men kanske är den potentialen på väg att tömmas ut? När statsvetarna försöker bedöma sådant, brukar de landa i att det i varje västeuropeiskt land finns någonstans mellan 15 och 30 procent, som i vissa lägen kan tänka sig att rösta på radikalhögern (deras kärnväljare är naturligtvis betydligt färre).
Och det är ju ungefär där vi befinner oss nu.
Stora majoriteter, 70–80 procent av de folk högerradikalerna påstår sig tala för, är omvänt tämligen vaccinerade mot deras idéer, och har nu dessutom med Brexit och Trump sett vilka krafter som kan släppas lösa om de inte själva bjuder tillräckligt motstånd.

ARTIKELN HANDLAR OM